Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sjätte häftet
- Gubben Jakobs visor. Av David Arill
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Glib b en Jakobs visor
24. :,: »Åhjo, din yngste broder han va den döden
värd! :,;
Din gamla, vita fader skall få den samme
skard.» —
*
25. :,: »Och käre du, min broder, du stallar in
min häst, :,:
och käre ni, min fader, ni hjälper mig till
präst!
26. :.: Och käre du, min syster, du bäddar upp min
säng! :,:
Käre ni, min moder, ni hjälper mig i den!»
27. :,: En annan dags morgon, när dagen den blev
ljus, :,:
så lågo tre lik uti lelle brodrens hus.
28. :,: Dä första va lellebror, dä andra va hans mö, :,:
dä tredje va hans moder. Ho surjde sej te dö.
(Re fr.) Hon är den, du är den, jag har tengat i min
ungdom.
III. Riddare Tynne.
1. Ja, det var riddare Tynne,
han skulle skjuta hjortar och hinder.
Då feck han se UHerville, värgens (dvärgens)
dotter,
inunner grönskande linden.
(Re/r.) Styrer väl de runor.
2. Dä förste slag, hon på gullharpan slog,
så ljuvelit månde dä klenga,
att fesken, sum lekte i närmaste flod,
förglömde, var han skulle simma.
3. Dä andre slag, hon på gullharpan slog,
så ljuvelit månde dä klenga,
att vilda djur i mark å skog
förglömde, var de skulle sprenga.
4. Dä tredje slag, hon på gullharpan slog,
så ljuvelit månde dä klenga,
att lärkan, sum udi ängen sadd,
av glädje i luften sig svengar.
7. Det var Ullerville, värgenes fru,
hon ut genom köksdörren titta.
»Bättre vöro (vore) för dig uti berget nu
på din brudeskrud sömma att sitta.
8 Bättre var att följa din fästeman i lag
å syde din brudeskrud till ända
än setta under linn å mä runeslag
riddare Tynne förtjusa och binda.»
9. Det var Ullerville, värgenes dotter,
sum makligt åt berget sig skrider.
Å riddaren va klädd i skalagen å skinn,
han följde den jungfrun så blider.
i o. Ja, det var Ullerville, värgenes fru,
den förgyllene stolen framtager.
Setter nu här på, riddare Tynne,
intell dess hanen han galer!»
II. Det var Ullerville, värgenes fru,
de fem runeböcker framtager.
Så löser hon honom från runorna ut,
som doteren hade bundet, så fager.
12. »Ä hörer du, riddare Tynne,
nu är du från runorna friad.
A aldri kan du få doteren min,
så länge sum rådet här bia.
13. Men ja haver en syster på Iselann,
så fager å fin som en blomma.
En modig riddare som du väl kan
henne med svärdet bekomma.
14. Aldri får hon i dansen gå,
utan henne följer sju kvinnor,
å aldri får hon på gullharpan slå,
utan konungen själver ä inne.»
15. Det var Ullerville, värgenes fru,
band svärdet vid riddarens sida.
»Aldri någon kämpe i världen nu
haft bättre, när han skulle strida!»
16. Så gav hon honom en häst så god
samt sporrarna blanka och nya.
»Behöves ej tarvas spurja väg,
eders häst han råkar te bya.»
17. Ja, dätt var riddare Tynne,
red bort imed grönskande linden.
Där möter honom de bergkungar två,
de bad honom hålla å bia (vänta).
18. »Rid i frid, rid i frid, riddare Tynne,
Din häst skall väl med dig få gange (gånga).
Varhelst haver du ställt resan din,
eller hur legger vägane långe f t •—
19. »Jag haver mig ärnat till Iselann,
dit att fästa mig en blomma,
men här vell jag fresta mett gode svärd,
anti det är mig till skada elle fromma.» —•
20. »Rid i frid, rid i frid, riddare Tynne!
För uss skall du friden få njuta.
Dä kommer väl kämpar på Iselann,
sum med dig löster glaven att byta.»
21. Ja, dätt var riddare Tynne,
red sig bort imed Iselanns liar.
Där möter honom de kämpar tolv.
De bad honom hålla å bia.
22. »Luster du att rida en dust med mig
om äran å gullet det röda?
Eller törs du rida en dust med mig
om bägges vår fästemöar» —
23. »A ja törs väl rida en dust mä dig
om äran och gullet dä röda,
å ja törs väl rida en dust mä dig
om bägges vår fästemöa.»
24. Den förste dusten, de redo ihop,
de kämparna vöro (voro) så raske.
Dä flinthale (-hårda) berget, de tomlade på,
dä trampa de sunder i aska.
25. Ja, det var riddare Tynne,
sin häst han väl kunde svänga,
å varhelst han ställde sett goda svärd,
fördeide han blodiga slängar.
26. Strax kom dä bud för konungen in:
»Här ä sn kämpe så båller.
Slaget har tapprat (?) hos riddaren din,
å kämparna varma han håller.»
333
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:58:00 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1921/0369.html
