Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Gubben Jakobs visor. Av David Arill
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
David Arill
motsvarighet i Hillebrand, Redebold, Kung
Vallemo i Geijer—Afzelius’ samling, är
byggd på den till synes obetydliga
episoden, att jungfrun inte får nämna kämpens
namn, ty då är han icke längre osårbar.
Hans makt ligger i namnet, liksom
Simsons makt låg i hans hår — allt urgamla,
primitiv-religiösa föreställningar.
Avslutningsstrofen är typisk för många tragiska
folkvisor.
Riddare Tynne, som möjligen har danskt
ursprung, är en av våra allra
ålderdomligaste folkvisor. Den har varit vida känd,
allmän i norden, och mycket spridd även
genom skillingtryck. Den här uppträdande
formen saknar en del strofer, varför
innehållet blir något oklart. I andra
uppteckningar (Geijer—Afzelius) berättar
dvärgafrun, att hon är kristen och rövad till
berget. Hon har en systerdotter (eller en
syster), fröken Hermelin, och det är henne,
riddare Tynne skall befria. Konungen bär
inget namn. I den här meddelade
uppteckningen heter han, som vi sett, Nakle.
I tryck, som Geijer —Afzelius nämner,
kallas han Nalkas. Jakobs visa torde
härstamma från ett sådant tryck, att döma av
verserna 13—14 och 27.
Ramun är en sympatisk företrädare
för den övermänskliga styrkan. Visan
sjöngs förr i tiden mycket i Bohuslän.
Arvidsson har i sitt verk Svenska
Forn-sånger en uppteckning med 16 strofer.
Mycket talar för att visan, som han
förmodar, är en jämförelsevis ung
efterbildning med gamla kämpavisor som mönster.
Jungfrun och båtsmannen har varit
mycket populär. Såsom framhålles hos
Geijer—Afzelius kan denna visa från
början ha haft en allvarlig karaktär, såsom
en uppteckning från Island anger: en
riddare spelar med en skön kvinna, han
förlorar ali sin egendom, t. o. m. strumpor
och skor, och sätter till sist upp »huvud
och hals», och nu vinner han. Här är
det i visan ett spel om människor —
spe-larinnan sätter upp sin tärna. Måhända
kan vi här ha ett minne från träldomens
tid, då människan var en bytesvara. Med
tiden har visan blivit skämtsam, den mörka
bakgrunden har man glömt.
Som exempel på, hur en visa stundom
anpassar sig efter den nya tidens krav,
kan anföras, att i en bohuslänsk variant,
som kommit mig till handa, börjar denna
visa på följande sätt:
»Jungfrun satt i kammaren och sydde på maskin».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
