Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Om världens största museum samt några tankar om museer i allmänhet. Av Andreas Lindblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Andreas Lindblom
kring aktörerna, resp. museiobjekten.
Lika väl som en dålig regissör kan
skämma ut en god pjäs, så kan
också en dålig museiman (eller vidriga
lokala omständigheter, över vilka han
ej kan bliva herre) förstöra verkan av
aldrig så sköna eller intresseväckande
föremål.
Det onaturliga i världen erfara vi
instinktivt som någonting orätt. I så måtto
ha museerna i sin egenskap av
tvångs-interneringsanstalter mycket på sitt
samvete. Museimannens uppgift är att
genom sin verksamhet förklara och
försvara museets rätt att finnas till.
Sovring av materialet ur det organiska
sammanhangets och den handtverkliga
kvalitetens synpunkter, i förening med en
uppställning som icke blott visar
museimannens kunskaper utan fastmer en
odlad smak och insikter om publikens
psykologiska förutsättningar, äro härvid
nödvändiga. Till detta kommer, såsom
det måhända verksammaste medlet för
museernas självhävdelse, propaganda
utåt. Vi skola i det följande giva ett
konkret exempel på hur ett museum
arbetar och lever. Som
åskådningsmaterial har på grund av särskilda
omständigheter erbjudit sig världens efter allt
att döma största kulturminnesmuseum.
South Kensington Museum i London,
eller Victoria and Albert Museum, som
det efter sina kungliga befrämjare
officiellt betitlas, är liksom så många andra
liknande institutioner barn av det
kritiska skede, då den handtverksmässigt
levande stiltraditionen bröts genom
uppkomsten av den på industrialismen
stödda, imitativa smakriktningen. Det var
den första stora världsutställningen
(London 1851), som gav impulsen till detta
museums bildande och som i väsentlig
grad försåg det med material. Redan
1852 är det i sin första, blygsamma
form (»Museum of Ornamental Art»)
installerat i Mariborough House, nu
änkedrottning Alexandras palats. Under
1860-och 70-talen bygges ivrigt på en ny
byggnad (den nuvarande), där
avdelning efter avdelning så småningom
installeras. Efter en grundlig arbetspaus
(1884—1899) fullföljes slutligen
jättekomplexet under ledning av Sir Aston
Webb, och 1909 står det färdigt.
Om arkitekturen kunna vi fatta oss
kort. Den italienska kvasirenässans,
som präglar dess former, tillhör redan
en svunnen tid, som vi icke önska åter,
även om vi i rättvisans namn måste
erkänna den formella kunnighet och det
tränade proportionssinne, som utmärkte
flera av dess arkitektpersonligheter. När
man vilar ut sina av seende trötta ögon
å South-Kensington-museets grönskande
gård (från den första byggnadsperioden),
kan man verkligen tro sig vara i Florens
eller i Certosa vid Pavia. Att denna
slags arkitektur inomhus föga lämpar sig
för huvudparten av museets heterogena
samlingar, säger sig självt. Liksom i
Nordiska museet råder mellan rum och
utställningsföremål flerstädes en
dissonans, som icke den skickligaste
mu-seiregi förmår att mer än till en viss
grad upphäva. Märkvärdigt nog, tycks
det den dag som i dag är vara svårt
för många — ej minst för arkitekter —
att lära sig inse den logiska
nödvändigheten av att giva en tidlös karaktär
åt den ram, som samtidigt skall infatta
föremål från skilda stilepoker.
Det är en enorm markyta som
Victoria and Albert Museum täcker. I och
för sig säger siffran 35,000
kvadratmeter icke så mycket. Men om vi till
jämförelse nämna, att vårt
Nationalmuseum blott upptager 4,950, Nordiska
museet omkr. 5,800, Stockholms slott
338
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
