Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - En finländsk jägares liv och död. Av Alma Söderhjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Alvia Söderhjelm
hans kamrater, och som strax från
början pekade mot en tysk orientering, om
också själva militärutbildningsspörsmålet
vändes mot detta håll först sedan andra,
närmare liggande uppslag och
kombinationer strandat. Men redan i december
var Appelberg med, och under de
följande åren blev han — i trots av sina
sympatier för England — ett av den tyska
rörelsens kraftigaste stöd och en av dess
bästa representanter. Efter att jultiden
1914 samman med ett par kamrater ha
företagit en resa till Stockholm i och
för att i rikssvenska studentkretsar
försöka att väcka intresse för en eventuell
militärutbildning i Sverige, i syfte att få
ett samförstånd mellan Sverige och
Finland till stånd, fanns det ej för Appelberg
mera någon tvekan. Frågan gällde
endast, om han, såsom en av de mest
auktoritativa bland den Ȋldre
ungdomen» kunde göra största nytta hemma
i Finland, där företaget ingalunda vann
uppmuntran inom vidare kretsar, eller
bland kamraterna i Tyskland. Han valde,
efter överenskommelse med de andra,
det senare alternativet — och utan
tvivel valde han rätt. De skildringar som
i boken ingå om honom som kamrat,
som soldat och som överordnad, bilda
ett samfällt vittnesbörd om, vad han
betydde för bataljonen. Att här skildra
livet i lägret och vid den ryska fronten,
de många årens förhoppningar och
hopplöshet, tilltron och tvivlen, schismerna
utåt och inom bataljonen, umbärandena
och den hårda utveckling våra unga
män fingo gå igenom, skulle bli alltför
långt. Runar Appelberg sparade sig ej
under dessa år, men det blev icke
löpgravens kula som bröt hans liv, utan
den härjande sjukdomen, — något som
han själv på sjukbädden ofta tyckes ha
varit missmodig över. Det bästa
vittnesbörd om Appelbergs ledareegenskaper,
om hans flärdlösa karaktär, hans
plikttrogna och myndiga samt på samma
gång ljusa väsen synes mig vara icke
vänners och kamraters många vackra ord
utan ett i boken intaget uttalande av
en av hans underordnade, en finsktalande
soldat Jalmari Kara, tillhörande det
kompani vars chef Appelberg var. Stycket
lyder i översättning:
Jag kände icke tidigare i Finland den man,
vars minne föreliggande publikation är
tillägnad. Jag var aldrig hans kamrat i annan än
militärisk mening: han var chef, jag soldat i
hans kompani.
Vi träffades första gången en dimmig
februarimorgon på exercisplanen i Lockstedt.
En kortväxt, rörlig man. Jag fäste min
uppmärksamhet vid hans ögon: de lyste av en
sällsam godhet. Ett tiotal av oss, nyss anlända,
voro där församlade; han frågade våra namn,
och han kom sedan ihåg dem utan att misstaga
sig; hans goda minne i detta avseende var ett
samtalsämne i kompaniet.
Det första intrycket bedrog icke. Fastän
Oberzugführer Appelberg var en synnerligen
punktlig soldat, fastän han skrek som det
tillkommer en soldat, fastän han blev het som
andra, så framlyste dock ur allt godhet, jag
ville säga hjärtlighet, om det icke anses
opassande för en soldat. Jag hörde aldrig något
klander om honom i kompaniet. Jag tror att
han förstod finnarnas psykologi. Han måtte
hava funnit, att dessa trumpna, halsstarriga män
bättre kunde behärskas genom god behandling
än genom den strängaste disciplin — — —
Han hade en sällsynt förmåga att tala till
soldaterna. Fastän han icke fullt behärskade
det finska språket och fastän det säkert finnes
bättre talare, så fann han dock ord, vilka
träffade soldaterna, vilka träffade finnen. Vid en
konflikt iakttog jag detta i lägret, men ännu
tydligare på fronten, vid stranden av Rigaviken,
då upprorsandan hade smugit sig in i
bataljonen. Rösten svek honom, fastän han som
soldat försökte betvinga sin rörelse. Han
vinnlade sig ej om fagert tal, han förklarade saken,
förklarade den så, att jag ännu minnes några
meningar. I dem avspeglar sig ett hjärta, som
var ädelt och ungt och vilket helt och hållet
glödde för fosterlandet.
354
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>