Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Stockholms musikliv. Av William Seymer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stockholms imisikliv
Scen ur Per Svinaherde.
upphovsman. — För koreografien i
»Älvorna» stod balettmästare Sven Tropp.
Verket blir genom den på bryskt växlande
melodiska fraser rika musiken ingen lätt
sak att göra balett av. Herr Tropp gjorde
sitt bästa men lyckades näppeligen skapa
något nytt utöver vad man förut sett, med
undantag för en detalj — alfens originella
och groteska dans för Canda. Som
helhet blev verket en upprepning av den
ryska balettstilen. Älvan Candas parti
utfördes av en ung förmåga Elly
Holmberg, som här vann en stor framgång.
Hon har icke blott utseendet för sig, hon
fängslar även genom omedelbar gratie och
kvinnlig mjukhet, och hon tyckes även
besitta den intuitiva blicken för sin
uppgift. Sven Tropp utförde själv alfens
parti med överlägsen teknisk bravur.
Den musikaliska ledningen låg hela
denna kväll i Adolf Wiklunds händer, och
han hade med nit och intresse givit sig i
håll med den krävande och svåra
uppgiften, väl understödd av sin orkester, som
klingade storartat, trots att man befann sig
i slutet av spelterminen, då en viss trötthet
alltid brukar förnimmas.
Vid en repris av Wagners »Siegfried»
på Operan visade det sig, att vi nu
ändtligen fått en inhemsk förmåga, som kan
utföra titelrollen. Oscar Ralf har förut
dokumenterat sig som en utmärkt
Wagner-tenor och kunde nu i Siegfried ytterligare
inregistrera en stor och välförtjänt fram-
gång. Den starka och trumpetklingande
stämman lånar sig här villigt till att
tolka det ungdomligt hänsynslösa och
stormande i hjältens natur, och den
sceniska aktionen verkar även den blodfull och
levande.
Gästspel förekomma ofta på
operascener. De ha icke blott uppgiften att draga
folk utan böra även anses som ett led i
de egna vokalartisternas utveckling; de
gasterande skola giva ett lärorikt och
efter-strävansvärdt föredöme vare sig det gäller
stämutbildning eller dramatiskt spel. Endast
så kunna de (gästspelen) försvara sin plats.
En vår K. Teater denna vår gästande
spansk tenor, Antonio Cortis, bör förbigås
med tystnad — mest för operaledningens
skull. Man behöver icke betala ett stort
gage till en sydländsk tenor för att denne
endast skall få tillfälle visa hur mycket
bättre sångare vi ha i vårt eget land.
En sångartist, vars uppträdande på
Operan sent skall glömmas, var emellertid
Marie Jeritza. Hon gav oss något nytt,
något stort och brinnande entusiastiskt,
hon lärde oss att man helt skall ge sig
sin konst i våld utan att tänka på att man
är beskådad eller åhörd. Hennes
framställning är först och främst liv och
temperament, och hon går så intensivt upp i
sin roll, låter temperamentet så helt taga
överhand att hon någon gång glömmer
sin sångstämma. Men detta betyder så
litet inför det allvarliga uppsåtet, det konst-
387
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
