Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G.
La urin
äro ej så vettskrämda åt tanken, att
dekorationer skulle ge illusion, och en
tropisk ö med en icke alldeles asketisk
trollkonstnär i spetsen tänker jag mig helt
annorlunda. Emellertid lämnade
Miranda—-Jessie Wessel intet ytterligare att önska i
fråga om älsklighet, och de två
fantasivarelserna, Caliban och Ariel, gladde mig
bägge, om också på alldeles olika sätt.
Caliban är, som vi veta, född i en
utom-äktenskaplig förbindelse mellan Fan och
häxan Sycorax. Hur hon såg ut, vet man
ej, men häxor kunna ibland ha ett
fördelaktigt yttre, och Shakespeare påstår, att
hon var blåögd, och det låter lovande.
Hur Fan ser ut veta vi däremot genom
herr Ivar Nilsons illusoriska återgivande av
honom i Envar. Det fanns mycken
fantasi och kraft i herr Ivar Nilsons bild av
hans alltför naturlige son Caliban. Jag
har hört, att man velat tillägga herr
Nilsson hederstiteln »zoologie» aktören efter
dessa ovannämnda figurer, och han bär
den med heder. Av hans motsats,
luftanden Ariel, Shakespeares egen ande, hade
den mycket begåvade eleven Inga Tidblad
gjort en trovärdig företeelse. Spröd och
fin, luftig och lätt skall hon verka. Kan
hon också spela, jag vill ej säga Caliban,
ty jag ogillar, att damer spela herr-roller,
men något som har motsatsen till
harmoniskt klagande ton? Rörande vackra
tonfall fann hon denna gång, som gingo direkt
till hjärtat, men gesterna voro litet
enformiga. Det är kanske lika svårt för en
luftande som för en fågel att röra sig på
marken.
Även under vårterminen har
friherrinnan Ellen Cederström, och lyckligtvis, fått
visa oss, hur förtjusande flickorna kunde
vara på 1880-talet. Utom Otto Benzons
lilla situation Tillfälligheter, där
författarens och skådespelerskans repliker voro
lika naturliga och välformade, gavs /
telefon och En räddande ängel.
Herr Uno Henning är bättre som
orientalisk än som svensk fästman, och det
är synd, ty han behövs nog oftare i den
senare inkarnationen. Men på hans
blivande fästmö Siri, Askungen i Ernst
Ahl-grens mest kända och omtyckta arbete,
var det inga fel.
Den 13 november 1886 upplysa mig
mina anteckningar att jag såg En räd-
dande ängel för första gången, och
fast nära trettiofem år sedan förflutit,
förefaller mig Gurli alldeles oförändrad.
Därmed är egentligen allting sagt. —
Men stycket blev i sin närvarande
form misslyckat. Visserligen voro både
Arla och Cecilia, fröknarna Ebba Gard
och Greta Smedberg, både söta och
stilriktiga. Men vad är det för idé att
fördärva den lilla roliga och tidstypiska
enaktaren med att förlägga den till vår tid.
Turnyrer och Waldteufelvalser skola till för
att ge intrycket av en tid, som även i
ännu viktigare saker är så olika vår egen,
att replikerna låta falska i den av
missriktad sparsamhet oriktiga miljön. Det bör
nog bli slut på den likgiltighet för
tidsfärgen, som yttrar sig i oviljan mot att
använda dräkterna från det förra
århundradets senare hälft. Låt vara att publiken
icke begriper så mycket av dessa detaljer,
men teatercheferna få icke draga för stora
växlar på vår, de teaterbesökandes,
okunnighet och dumhet, och varken herr
Hedberg eller herr Ranft få säga som Jörgen
på sin tid, då han i sin tidning Figaro, i
avsaknad av rätt kliché av en biskop,
satte in en annan gubbe, meddelande
publiken, att den var »alldeles tillräckligt god
nog åt er — pack!»
Mademoiselle ma mère är ett namn
på skådespel, som gör en moralist litet
drömmande. Får man sedan veta, att den
som använder sig av denna titel funderar
starkt på äktenskap med den något
egendomliga mademoisellen, bli sådana som
anse samhället vila på ett sundt familjeliv
fyllda av en ej alldeles oberättigad oro. Louis
Verneuils lustspel med detta namn kallas här
anständigkeitshalber Resan till le Havre.
En äldre änkeman, oförbätterlig
flickjägare men fullkomligt »korrekt», får en
plötslig intensiv lust att ögonblickligen
inlöpa i äktenskapets le Håvre de grace.
Han gör då den ytterst obehagliga
erfarenheten, att det blåste nästan ännu
hårdare innanför hamnpiren, ja så våldsamt,
att han icke ens kunde få kasta ankar i
hamnen. Hans solida och högst
anständiga son i första giftet—herr Ivar Kåge
är nästan lika dygdig som Hippolytes men
besvarar i sitt hjärta sin unga styvmoders
känslor för honom. Föregivande en resa
till le Håvre hamnar den unga gifta flickan,
394
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
