Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. La tir in
Albion Örtengren.
Frans Envall.
Teckningar av Olga R afa e l - Lin d e n.
der oss till slutet, till kärnpunkten. Frun
omsvärmas av två herrar, den ena tråkig,
roligt spelad av herr Winnerstrand, den
andra käek och förälskad, mycket tråkigt
spelad av herr C. J. Fahlcrantz. Det var
en av de tafattaste marinlöjtnanter jag
någonsin sett, och ehuru flottan spelar både
i kriget och i societeten en sekundär roll
i Frankrike, så behöver väl ej en
flottofficer verka landsort. Fru Colette vill
emellertid skiljas och gifta sig med denne
flottofficer. Men under det att hon
ång-estfullt avvaktar utgången av den
diskussion, som hennes nuvarande make för med
hennes tilltänkte, upptäcka de båda
herrarna, att de, ehuru obekanta med
varandra, måtte varit med om erövrandet av
en kulspruta, och vid detta blodiga minne
bli de båda krigskamraterna så rörda, att
de fullständigt glömma bort fru Colette.
Venus föreföll fadd och dum med sina
lättsinniga ögon, jämfört med Minervas
jungfruliga kyska skönhet, med den kloka,
klara, modiga blicken, och den senare blev
oändligt mycket mera tilldragande.
Ej bara le franc utan också la femme,
påpekades det, har varit utsatt för valuta-
depression. Och då ett försenat brev från
maken, stämplat för ett år sen i Saloniki,
i rätta ögonblicket kommer fram till Colette,
beslutar hon sig, rörd över den
kärleksfulla tonen i den nu visserligen något
åldrade skrivelsen, att stanna hos sin man.
Kriget är så förädlande, att både make
och älskare mista intresse för den kvinna
de älska. Sannerligen en bulevardidé av
en alldeles särskilt jolmig dygdighet,
nästan lika äcklig och lögnaktig som
grundtonen i Shaws »Hjältar». När man ser
Hemkomsten, begråter man ännu en gång
M. de Caillavet, ty M. de Flers oc.h M.
de Croisset äro tydligen blindpiporna i
det dramatiska aristokratiska triumviratet.
Jag vet ej, om Dramatiska teatern gick
hem på Hemkomsten, men säkert är, att
en starkare pjäs hade behövts för att
konkurrera med en sä ovanligt vacker maj.
Balthazar—herr Winnerstrand, den
bortkomne, blyge älskaren, gjorde däremot
utan överdrifter och farston en rörande
och sant genomkostlig figur. Och fru
Tyra Zanderholm hade något eller rättare
sagt så mycket av kvinnlig charm och
spelade så bra, att hon för min föga mar-
39
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
