Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Intima teatern. Ett blad i den svenska teaterhistorien. Av Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Olof Rabenius
Lars Hanson, i den senare Edith Erastoff
sin första betydande seger i Stockholm.
Om den rika repertoar av modern
europeisk dramatik, som förekommit på teatern,
må här blott göras en retrospektiv antydan
genom nämnandet av de förnämsta
författarna. Inom den fransk-belgiska kretsen
finna vi därvid namn som Maeterlinck
och Verhaeren, Porto-Riche och Sascha
Guitry, inom den engelska Wilde, Shaw,
Bennet, Galsworthy, inom den tyska
Hauptmann, Fulda, Wedekind. Ett par ryska
pjeser, som under det senaste spelåret
tilldragit sig berättigat intresse, äro Andrejews
Professor Storitzin och Dymows Nju. Även
Italien, Spanien och Ungern ha bidragit
till repertoaren, och slutligen erinra vi om
att teatern genom att uppföra Tagores
Chitra knutit förbindelse med det fjärran
österlandet. Det har verkligen varit
världen i en vrå, som teatern visat under de
tio gångna åren.
Har sålunda repertoaren haft sin styrka
i omväxling och mångsidighet, har man
onekligen saknat en konsekvent genomförd
spelplan. Man har knappast kunnat märka
en enhetlig konstnärlig strävan i valet av
pjeser och avvägningen av dem mot
varandra inom säsongprogrammen. De ha
oftast givits som det fallit sig, och
totalbilden av verksamheten ter sig i en
återblick kaleidoskopisk. Jag skyndar mig att
tillägga, att det är ett högt spänt krav man
ställer på en Stockholmsteater genom att
begära en bestämt och fint indelad
repertoarram, men det förefaller dock som om
en sådan legat i Intima teaterns idé, vilken
den endast ofullständigt kunnat förverkliga.
De flesta enskilda pjeser ha hävdat sitt
värde eller berättigande, men
programdispositionen har, i synnerhet på senare tid,
företett brist på konstnärlig logik.
Någon fast teaterstil har teatern ej
hunnit eller kunnat utveckla under sitt
decennium, och det vore ett överord att
tala om skola eller tradition, knuten till
Intima teatern. Den yttre regien,
understödd av målar- och tonkonst, har nästan
alltid varit vårdad och smakfull, och den
tekniska teaterkunskapen, representerad av
män som Knut Michaelson och Einar
Fröberg, har burit många vackra frukter. Större
svårigheter har det mött att skapa en
specifik grundton, en säregen atmosfär över
den intima scenen. Teatern hade allt från
början en stamtrupp, vars medlemmar
utvecklade sig till ett förtroget samspel,
medan de på samma gång nådde allt längre
i den personliga prestationen, som enligt
Gustaf Collijns åsikt är teaterkonstens kärna
och salt. När denna stamtrupp blev utökad
med de två artister som varit teaterns
förnämsta prydnader, nämligen Lars Hanson
och Edith Erastoff, funnos alla
förutsättningar för utbildningen av en livskraftig
och särpräglad ensemble, men den
utvecklingslinje, på vilken man sålunda kunnat
hoppas, blev bruten därigenom att Collijn
med sin konstnärliga gästfrihet öppnade sin
scen för en rad av utomstående skådespelare,
vilka visserligen gåvo verksamheten några
av dess toppunkter men i längden skadade
dess grund. Det inträdde förskjutningar i
repertoaren, även i artisternas ställning vid
teatern, som tidvis skapade oro och
osäkerhet och till sist föranledde att de främsta
förmågorna — Edith Erastoff, Karin
Molander och Lars Hanson — lämnade sina
platser. Allt har sina sidor här i världen
— varje nackdel balanseras av en fördel —
och man vore mer än otacksam, om man
glömde den njutning, som man hämtat av
en Oscar Bæckströms, en Harriet Bosses
gästspel på Intima teatern. Den senare
var f. ö. under sista spelåret den främsta
bärande kraften. Man kan emellertid
ifrågasätta, om icke teatern skulle ha vunnit på
att fastare sluta sig kring sin kärna och
villigare och följdriktigare tillvaratagit sina
egna förmågor.
Den skådespelare som stod främst i
det nu skingrade ledet av Intima teaterns
artister, var onekligen Lars Hanson, vilken
tillfört Stockholmspubliken några av de
starkaste teaterintryck, den på senare år
fått mottaga. Vare på detta ställe nog
sagt, att hans psykologiska figurteckning
på scenen visat sig vara av en originalitet
och pregnans, som knappast överträffas av
någon samtida svensk skådespelare. Hans
.André Peterberg, hans Ferante, hans
Gustaf III, hans Christian VII (i
Stövlett-Kathrine), hans Richard III och hans
Solness äro framträdande gestalter i ett
stort och intressant figurgalleri. Hans
förnämsta kvinnliga motpart vid teatern har
varit Edith Erastoff, vars friska och varma
konst dock alldeles för litet
uppmärksammades och tillvaratogs av ledningen. (Först
under sitt senare engagement på Svenska
434
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
