Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. La ti r in
Fot, Malmberg & Preinitz.
Scen ur C hit r a.
Edvin Adolphson. Denne är ingalunda
så enkel som han ser ut i sin barbenta
asketism utan t. o. m. prins av ätten Kurus.
Jag har aldrig tänkt mig, att en eremit
kunde vara så lätterövrad, men fru Bosse,
som i början gjort sig något mindre
vacker än hon är och sedan bad till den
nyssnämnde kärleksguden, att hon skulle
bli lika vacker som hon är i verkligheten,
blev genast bönhörd, och det var under
den senare oemotståndliga gestalten hon
på allvar tog hand om eremiten. Hon
borde ha bedt Madana om att den lilla,
lilla välvishet, som ibland mänger sig in
i hennes vackra stämma, hade fått
försvinna så länge hon ägnade sig åt den
sinnliga kärleken; som en emanciperad
prinsessa kan hon lugnt ta tillbaka den.
Vi västliga arier orka ej med mer än
en begränsad mängd lyrik. Ej så med
hinduerna. Därför då man länge märkt
hur de vackra liknelserna regnade som
äppelblom från träden, lät man till slut
det helt enkelt regna och gladde sig åt
den stilfulla omramning Yngve Berg gjort,
väggmålningar med smallivade,
bredhöf-tade bajadärer på väggarna och levande
gudar i guld med gröna ansikten, och ett
landskap av egendomligt
orientsuggere-rande verkan. Det starkaste
skönhetsintrycket fick jag av fru Bosses exotiska
gestalt, då hon svävade fram, buren av de
toner, med vilka Wilhelm Stenhammar
ackompagnerade hennes smidiga rörelser
och Tagores vackra ord.
Den harmoniska melodien i Chitra
motsvaras i Himlens hemlighetav skärande
dissonanser, verkningsfulla även dessa, och
ackompagnerade av Ture Rangströms musik. Jag
har läst mycket vackra lyriska dikter och
hört många stora och dumma överord av Pär
Lagerkvist, de senare i hans kritiker och
granskningar, och ej minst då det gällde
Ibsen. Men jag har alltid trott, att titeln
Kaos, som han givit en av sina böcker,
skulle passa på hans æuvres complets.
Att man borde hålla sig för skratt för
hans sista bok »Det eviga leendet»,
förstod jag vid genomläsningen, men det
lyckades mig inte fullkomligt. Kanske allra
pinsammast var den krystade skildringen
av Gud som vedhuggare. Lägger man så
härtill, att man här och var tycker sig
höra skygga frågor, ställda till Lagerkvist:
Ȁst du den som komma skall, eller skola
vi förvänta någon annan», bör det ej för-
436
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
