Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Den intressantaste av Norges konungar. Av G. Cederschiöld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den intressantaste av
På Färöarna levde en ung man, Sverre,
som ansågs vara son till en norsk kvinna
Gunhild och dennas man Unas kammakare.
Sverre hade redan blivit prästvigd, då
hans moder kom från Norge och
meddelade honom, att hans verklige fader var
konung Sigurd mun, en oäkta son av
konung Harald Gille. Sverre hade, redan
innan han fick dessa underrättelser av sin
moder, haft storhetsdrömmar och märkt,
att han hade anlag att bli mera än en
präst i underordnad ställning. Han begav
sig till Norge för att utröna folkets
stämning och sina egna utsikter. Då han fann,
att den unge konung Magnus Erlingsson
hade så godt som hela folket för sig, drog
Sverre till Sverige i hopp att där finna
understöd. De svenska makthavarna ville
ej inlåta sig på ett så hopplöst företag,
men de underrättade birkebenarna, att
dessa nu kunde få en anförare. Och
birkebenarna tvungo Sverre att ställa sig i
spetsen för dem. Det var en flock på 70
man, illa beväpnad och klädd, somliga
ledo ännu av sår från striderna.
Det blev en lång följd av äventyr,
innan Sverre fick någon avgörande
framgång. Ofta måste han draga sig undan
till svårtillgängliga bergstrakter eller in på
svenskt område, men han passade på att
anfalla sina fiender, när och där de minst
väntade det, och över sitt folk vann han
ett nästan obegränsat inflytande, så att
de utan betänkande anföllo övermakten,
så snart han utlovade seger. År 1179
lyckades han genom ett överfall på Nidaros
(Trondhjem) fälla Erling jarl, och därefter
blevo hans utsikter betydligt bättre. Efter
ytterligare strider, under vilka Sverre
stundom var i stor fara, tvangs konung Magnus
att draga sig undan till Danmark, och när
han år 1184 återkom med en stor flotta,
led han ett förkrossande nederlag och
förlorade livet i sjöslaget på Norefjorden (en
vik av Sognefjorden).
Den stora segern i Norefjorden var
icke tillräcklig för att skaffa Sverre lugn
och ro. Alltför många norrmän hade att
utkräva blodshämnd för stupade fränder,
och ännu var det ingen brist på
tron-krävare, verkliga eller föregivna
konungssöner. Sverre måste kämpa mot den ena
upprorsflocken efter den andra. Farligast
var det parti, som kallades baglar, d. v. s.
biskopsstavar, emedan biskop Nikolas Ar-
nason (för svenska läsare mest känd genom
Ibsens drama Kongsemnerne) var en av
ledarna. Småningom hade Sverre kommit
i delo med samtliga de norska biskopaina;
dessa hade lämnat landet och förmått påven
att bannlysa Sverre. Denne värjde sig
inför sitt folk mot den orättvisa
bannlysningen medelst en skrivelse, »Tal mot
biskoparna», som upplästes överallt i
landet. Slutligen övervann han den sista
flocken av baglar, så att han kunde dö
som segerherre och lämna riket i obestridd
besittning åt sin son Hakon. Sverre dog
år 1202 endast 51 år gammal.
Detta är en i största korthet gjord
översikt av huvuddragen i Sverres historia.
Men redan i den av samtida till Sverre
författade »sagan» finner man en rikedom
på fylliga skildringar av händelser och
personer, skildringar som göra den
verklighetstrogna berättelsen väl så spännande
och roande som någon roman. Man vet,
att början till »Sverres saga» är skriven
av abboten Karl Jonson från Island, och
att Sverre själv uppfordrat denne till
skrivandet och givit honom besked om vad
han skulle skriva. Det kuriösa är
emellertid, som professor Paasche anmärker,
att man ej kan se, var den av Karl
Jonson under Sverres ledning författade
delen slutar, och var den av andra skrivna
delen tager vid, ty framställningen synes
alltigenom vara objektiv, stilen är också
likartad Överallt framträder Sverre som
den överlägset begåvade, den rådkloke
och rådsnare, den storsinte och så ofta
det var möjligt förlåtande, den
oöverträff-lige talaren och dråplige humoristen. Man
kan icke läsa »sagan» utan att intagas av
djup beundran och varm sympati för denna
i sitt slag enastående konungagestalt.
Sannolikt skall man säga, att professor
Paasche har blivit alldeles intagen i sin
hjälte och framställer honom i en
idealiserad gestalt. Detsamma sade man om
mig, när jag hade utgivit min bok om
Sverre. Men professor Paasche kan anföra
starkare bevisgrunder för sin uppfattning,
än jag gjorde. Han har med omsorg tagit
vara på allt, som nordiska och utländska
källskrifter meddela om konung Sverre,
han har uttydt, förklarat och i
sammanhang insatt skenbart oväsentliga
enskildheter, och han har med Sverres åsikter,
uttalanden och handlingar jämfört likar-
441
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
