Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Svenska romaner och noveller. Av Sverker Ek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska romaner och
nov eller
spelar en roll för flera av syskonen. Med
hjälp av denna iakttagelse är det lätt att
se, hur Siwertz bygger upp sina figurer.
Han kan spontant närma sig barn, men
vuxna bedömer han obönhörligt efter en
livsnorm, som han själv tillkämpat sig.
Ingen skall kunna säga annat, än att det
är något imponerande moget i denna
människoskildring, men jag har för min del
den känslan, att det varit lyckligare, om
Siwertz litet mer kunnat se på sina figurer
som barn. De pekpinnar för vuxna, som
han ständigt sticker fram vid sina ofta så
träffande moraliska analyser verka nog litet
tröttande. Vore Siwertz mera ung och
förbidande och mindre pessimistisk, hade
han kunnat finna annat än idel onda
varelser att skildra, och han skulle då också
ha gett ett rikare och sannare livsperspektiv.
Detta hindrar ej att Selambs, sådan
den nu blivit, är i sitt slag mästerlig. Det
vore mycket att säga om den
välberäknade kompositionen och den för ett svenskt
verk ovanliga kunnigheten i genrens alla
svårbehärskade hemligheter, men denna
recension måste en gång bli avslutad. Vill
man hjärtligast och väl också sannast
karakterisera Selambs, kan man säga att
Sigfrid Siwertz i det verket fullt och helt
uttagit måttet av sin begåvning. Om man
samtidigt med stor tydlighet erfar
författarens begränsning, så är detta blott en ny
konsekvens av att han gett sig som han
är. Egentligen kan en bok tåla alla andra
fel, bara den skänker oss författarens
verkligaste livserfarenhet, och därför räknar
jag också Selambs till de ytterst få svenska
samtidsverk, som komma att överleva
stunden.
Marika Stjernstedts senaste bok
Världen och stjärnor?ia präglas av en god
och klarögd resignation. Författarinnan
har kämpat och lidit, sett och förstått
mycket, innan hon kunnat skriva den.
Hennes människogalleri omfattar så många
samhällsskikt och har så många
individuella avskuggningar, att det osökt formar
sig till en värld för läsaren. I denna
värld äga alla något gemensamt — de
underkastas samma strävan och mätas med
samma mått. Så välver sig samma
stjärn-strödda himmel över alla, och ingen
undgår stunden, då han måste frampressa den
bön, som satts till överskrift på en av
bokens avdelningar: »Give Gud, att vi
levat rätt en enda dag av vårt liv!»
Boken slutar med den förvissningen, att alla
dock äro »människor bland människorna,
så lika varandra som löven på ett och
samma ständigt växande träd, alla barn
under samma strålande stjärnor och alla
barn av samma värld, ingen lätt värld —
nej sannerligen, inte någon lätt värld.»
Och som den börjat med en mindre
välbetänkt bön om »en lätt värld», blir dess
mening sålunda, att en dylik bön aldrig
kan beviljas. Den tanklösa optimismen
och längtan efter en fridfull tillvaro måste
ersättas av en klarnad resignation, som
förstår livskampens tyngd utan att gå till
grund under den.
Berättigad eller oberättigad innehåller
en sådan resignation ett drag av passivitet,
som konstnärligt blir en svaghet.
Resignationen kan kasta ett allt försonande ljus
över ett redan tillryggalagt stycke liv, men
den ser framtiden i skuggan av det
förgångna. Verkligt nyerövrande blir aldrig en
sådan framställning, och därför kan den
inte heller till brädden fyllas med liv.
Hela utvecklingsförloppet är nog
följdriktigt, psykologien är säker, skildringen
mestadels övertygande, men allt är liksom sett
på avstånd. Ingen enda situation framträder
med påträngande verklighet. Man har ej
intrycket av att det är något som arbetar
och spränger i boken, att något med våld
vill bryta sig loss ur den. Bokens
resultat står liksom fast på förhand; den är
mera en exemplifiering av en redan
vunnen mognad och jämvikt än en
omedelbar bikt.
Vinsten med författarinnans
skildringskonst blir något behärskat och förnämt
avrundat i framställningen. Med skenbar
lätthet framför hon komplicerade
förhållanden och karaktärer, och till en viss
gräns löser hon sig från Varje uppgift
enkelt och naturligt. Allra mest gripes man
av en viss lågmäld intensitet i själva den
religiösa grundåskådningen, som säkert
beror på verklig personlig erfarenhet. I
alla fall kan författarinnan icke draga de
fulla konsekvenserna av sitt åskådningssätt.
Man märker det bäst på den religiösa
huvudpersonen Henry Sankt Veit. Han
är skildrad med en omöjlig kvinnlig
romantik, som alldeles förvånande erinrar
om vissa idealfigurer hos Fredrika Bremer.
447
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
