Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Ett och annat om mina förbindelser med August Strindberg och om hans brevsamling. Av F. U. Wrangel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
F. U. W r ånge l
som dä tycktes enorm. Dessutom var
han student och hade t. o. m., om jag
inte missminner mig, redan varit i
Uppsala och studerat medicin; jag däremot,
som nära fyra terminer på grund av
sjukdom varit frånvarande från skolan,
var betydligt efterbliven samt tyckes för
resten, såsom i en biografi över mig
stått att läsa, »i skolan aldrig varit
ansedd som något ljus». Vår bekantskap
hade därför uteslutande sentimental
karaktär och var dessutom av helt kort
varaktighet, ty dels sjuknade jag på
nytt, denna gång av en benskada
erhållen vid en eldsvåda — folknöje i det
dåtida Stockholm —, dels tror jag att
Strindberg snart nog lämnade det
Lammska huset. Nog av, vår första
bekantskap upphörde, och det var först många
år senare den skulle återknytas. Men
den ljusa, blida bild jag fått av
Strindberg kvarstod alltjämt i mitt minne.
Hans begynnande litterära verksamhet
förblev mig okänd ända till tio år
senare, då jag vistades i Düsseldorf vid
konstakademien och med hänförelse läste
»Röda rummert», som nyss utkommit
och av målaren Axel Kulle medförts
från Sverige.
Det föreföll mig hardt när otroligt,
att författaren till detta mästerstycke
med dess våldsamheter var den försagde,
vänlige yngling jag träffat i mina
uppväxtår, men lika mycket förvånade det
mig att höra, att denna bok i Sverige
mottagits med hån av pressen och nära
nog inrangerats bland skandallitteraturen.
Vi ungdomar i Düsseldorf voro för nära
Paris och alltför stora entusiaster för
Zolas så nyligen publicerade
»1’Assom-moir» för att i Strindbergs »Röda
rummet» se annat än dess rent litterära
värde, dess mästerliga skildringar från
Stockholm med det dåtida svenska
artistlivet och dess ypperliga karakteristik
av bokens huvudfigurer.
Men så försvann Strindberg åter ur
min synkrets. Jag vistades nära fem
år så godt som oavbrutet i Tyskland
och Italien, därav bl. a. två år i
Venedig, dit endast sällan något eko från
hemlandets litterära och konstnärliga
kretsar nådde. Om Strindberg hörde
jag ingenting, ty svenska tidningar såg
jag sällan eller aldrig, och jag kände
således intet om hans senare framgångar.
Men när jag omkring 1882 på våren
återvändt till Sverige för att stanna där
på allvar, mötte mig åter Strindbergs
namn. Det var »Gamla Stockholm»
som just det året avslutades. Denna i
sin genre enastående skildring av vår
huvudstads forntid slog på det livligaste
an på mig, kanske mest på grund av
de däri förekommande avbildningarna av
gamla hus och utsikter, som intresserade
mig med anledning av att jag i
Venedig huvudsakligen riktat mina
konststudier på akvarellmålning med
arkitekturmotiv. Det värdefulla arbetet gav
mig emellertid indirekt uppslaget till mitt
alltsedan dess oförminskade intresse för
Stockholms historia och fornminnen.
Jag drömde om att få återuppliva
bekantskapen med Strindberg, men ödet
fogade annorlunda; denne var redan då
bosatt i Frankrike, och jag fick nöja
mig med hans förtjänstfulle medarbetare
Claes Lundin, en kännare av Stockholm
som få. Strindberg skulle jag inte
återse förrän i början av 1890-talet.
Det var på en artistfest hos Georg
och Hanna Pauli i deras ateljé vid
Glasbruksgatan i Stockholm. Under åren
1888—90 hade jag varit bosatt i Paris
och där uteslutande levat i de svenska
artistkretsarna. Det var därföre endast
helt naturligt, att jag vid hemkomsten
till Stockholm sällade mig till den
artistiska och litterära falang, som i sina led
räknade Carl Larsson, Richard Bergh,
Oscar Björck, Anders Zorn, Georg Pauli,
460
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
