Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Ett och annat om mina förbindelser med August Strindberg och om hans brevsamling. Av F. U. Wrangel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mina förbindelser med Atigust Strindberg
Nr 12 Rue de la Grande Chaumière.
I förgrunden Colarossis bekanta akademi.
krokar gående, ytterst smal och mörk
korridor. Längst fram till höger var
Strindbergs dörr. Jag knackade. »Entrez!»
hördes det från rummet. Samtidigt
öppnade Strindberg själv dörren.
Mottagandet var just inte lovande, ty de första
ord Strindberg yttrade voro: »Vad vill
du?» Sedan jag svarat, att jag i främsta
rummet ville träffa honom, och att jag
dessutom hade ett kuvert att lämna
honom, bad han mig sitta ned i en stor
länstol, som stod vid fönstret.
Rummet var allt annat än gemytligt.
En mycket enkel järnsäng stod i en
sned alkov; midt på golvet fanns ett
bord överhopat med papper, tidningar
och diverse verktyg; på marmorspiselns
skiva voro åtskilliga flaskor uppradade,
och på den yttre fönsterpostens stenhäll
stodo några små porslinsdeglar.
Utsikten från fönstret, som Strindberg
märkvärdigt nog i »Inferno» beskrivit till
någon del såsom jämförelsevis tilltalande,
gjorde på mig snarare ett beklämmande
intryck. När man såg rätt ut, hade man
på ganska nära håll en smutsig husvägg;
den enda sida som var fri var den
vänstra (södra) där man — då vi voro i mars
— endast såg olövade träd bakom ett
30—Ord och Bild, j>o:e årg.
rutat, högt spjälstaket samt några
ointressanta byggnader.
Strindberg själv såg klen ut, tyckte
jag. Hans ögon voro rödsprängda,
sannolikt av nattvak, han var mager och
blek. Men blicken var samma
forskande, genomträngande, ljusa som förr, dock
tyckte jag mig förmärka en viss oro, ett
spejande, som jag ej kände igen. När
jag vände blickarna åt ett håll, genast
tittade Strindberg även dit.
Sedan Strindberg tagit del av de
rader jag skrivit och inlagt i kuvertet,
samt funnit de sedlar, som utgjorde min
modesta gåva, bad han få veta givarens
namn, men då jag sagt honom, att jag
inte hade rätt därtill, uppdrog han åt
mig att överbringa hans tacksägelser.
»Nu gå vi ut!» sade han helt
plötsligt, tog sin hatt och röck, som hängde
på en krok på väggen, och uppmanade
mig att följa honom. Vi gingo till
»Closerie des Lilas», där vi vid en
ab-sinth kommo i livligt samspråk.
Strindberg var nu i sina gamla tag, vänlig,
nästan munter. Vi talade om hans
sjukdom, om Vintergatan, för vilken han
lovade bidrag, om vännerna därhemma
o. s. v., och tiden gick fort nog. Jag
465
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
