Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Ett och annat om mina förbindelser med August Strindberg och om hans brevsamling. Av F. U. Wrangel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mina- förbindelser med Azigtist Strindberg
att Strindbergs namn skulle saknas i
denna unika samling, men jag tvekade
i det längsta att fråga honom. Slutligen
tog jag mod till mig och framställde en
dag min begäran. »Jag skrifver aldrig
i böcker», svarade han. Detta visste
jag mer än väl, ty en gång, när han
sände mig sin »Sylva Sylvarum», var
den utan dedikation, varför jag före
titelbladet lät inbinda det papper, i
vilket boken varit inlagd, och varå han
egenhändigt skrivit min adress.
Strindberg svarade i övrigt med avseende å
min anhållan, att det visserligen
ingalunda skulle vara honom motbjudande,
men att han tyckte det var bisarrt, om
han sålunda komme i indirekt beröring
med kungligheten. Jag uppgav därför
hoppet på framgång, men när jag
beredde mig att gå, frågade han helt
plötsligt: »Hvad är ändamålet med
bazaren?» Då jag upplyst honom om att
det var för en vårdanstalt för sjuka barn,
tycktes han något vekna, och vid
avskedet, nästan sedan jag stod ute i
förstugan, sade han: »Låtom oss tänka på
saken».
Några dagar därefter sände han de
båda delarna av »Till Damaskus» och
i vardera var med hans kända, vackra
piktur skrivet ett citat ur boken; trogen
sina principer hade han underlåtit att
teckna sitt namn under citaten. Men
det var inte nog med boksändningen;
han skänkte även till det goda
ändamålet originalmanuskriptet till »Advent»,
vari han själv målat miniatyrer. Varest
detta dyrbara manuskript hamnade
minnes jag tyvärr ej nu; »Till Damaskus»
köpte jag.
Äter inträdde ett långt mellanrum,
innan jag skulle komma i förbindelse
med Strindberg. Hans giftermål med
Harriet Bosse, mina långvariga resor i
utlandet m. m. avlägsnade oss något
från varandra, dock inte å känslans
vägnar, ty Strindberg visade mig städse
den allra hjärtligaste vänskap och skrev
då och då, särskilt under 1902, vänliga
brev, mest rörande Engelbrekt, som
utgjorde föremål för hans förfrågningar
och funderingar.
Under de år jag var boende å Nedre
Manilla och å södra Djurgården
promenerade med mina svarta pudlar, mötte
jag honom ofta; inte sällan stannade han
mig då, avbrytande sin ensliga, reguliera
morgonvandring, men Strindberg, som
hade en oövervinnelig motvilja mot
hundar, brukade inte gå fram till mig utan
höll sig försiktigtvis på avstånd. En
gång, det var 1905, tog han mod till
sig, gick beslutsamt över vägen till min
sida och frågade utan omsvep: »Vill
du bli direktör för den nya Dramaten?»
Detta var uppslaget till de rykten om
min kandidatur, som sedermera i denna
segslitna dramatfråga voro i svang inom
pressen, alldeles utan något åtgörande
från min sida.
Detta var sista gången jag samtalade
med Strindberg.
Under senare år, sedan jag blivit
bofast i Paris, fick jag, såsom ovan
nämnts, litet emellan de vänligaste
hälsningar från honom och en ny bild,
tagen till 60-årsdagen 1909.
Aven gav han mig något år senare
i uppdrag, det var 1911 eller 1912, att
till franska översätta hans »Kristina»,
som han hoppades få spelad af
Lugné-Poe och Suzanne Desprès. Jag
påbörjade detta arbete, men det slutfördes
aldrig, enär underhandlingarna med
Lug-né-Poe inte ledde till något bestämt
resultat. Lugné-Poe förklarade vid ett
samtal, som jag hade med honom för
någon tid sedan, att han inte hyste
stora förhoppningar om att nämnda
stycke skulle kunna göra sig på den
franska scenen. Han har nu en egen
teater och torde möjligen komma att
477
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
