Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Nutida fransk musik. Av G. Jean-Aubrey. Översättning från författarens manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
G. Jean-Atibry
i glömska, en Lullys och en Rameaus
operor hade rymt fältet för Gluck; den
förfinade och charmerande konst som
skapats av adertonde århundradets mästare
inom opéra-comique, Dalayrac och
Mon-signy, hade försvunnit för den italienska
invasionen. Det franska musikintresset hade
under denna politiskt starkt upprörda tid
övergivit societetens nöjen och vändt sig
mot den sceniska effekten; musiken i
salongerna och vid >Concerts Spirituels»
hade förlorat sina åhörare, och dessa
strömmade i stället till teatern.
I tur och ordning angåvo Cherubini,
Spontini, Bellini, Rossini och Donizetti
tonen i Frankrike. Förgäves bemödade
sig Boieldieu att återföra den franska
musiken till en mera verkligt nationell
ingivelse, mot ett uttryckssätt som mindre
hängav sig åt vokalisen, rubatot, tremolot: de
framgångar han vann med Kalifen i
Bagdad och Hvita frun dränktes av
Meyerbeer mera överväldigande operaskapelser.
Det är ingen överdrift att säga att
under ett helt sekel den franska musiken
icke hade någon egentlig tillvaro. Méhul,
som skänkt den sitt mästerverk Joseph i
Egypten i början av nittonde århundradet,
är det enda namnet med klang av en viss
musikalisk storhet före Berlioz, den
överraskande meteoren utan fäste i sin egen
tid eller åtminstone i det som var mest
synligt däri, den geniale konstnären som,
intagen av teatern och de sceniska
deklamationerna, genom en egendomlig ironi
blev den kompositör som kom det
musikaliska Frankrike att till stor del vända
sig från teatern för att ägna sig åt
symfoniska nyupptäckter.
Hur stor Berlioz än var, förblev han
dock en isolerad företeelse i sin tid; han
dog ivrigt diskuterad, utan att äga direkta
efterföljare, han efterlämnade mästerverk,
värdefulla indikationer, men hans tankar,
som ofta voro mera intuitiva än
reflekterande, kunde icke tjäna som grundval för
den efterföljande generationens trevande
försök. Vid den tidpunkten skulle det ha
behövts en samlad och mindre impulsiv
personlighet för att införa och
popularisera de symfoniska formerna. Det blev
Camille Saint-Saëns som på sitt sätt fick
slå bryggan från den tyska klassiska
stranden till den moderna franska.
Begåvad med en utomordentlig kunnig-
het, en ojämförlig assimilationsförmåga, en
läggning på samma gång klassisk och
uppfylld av de mest älskvärt franska
formerna av gångna tiders musik, kunde
Saint-Saëns i sina verk förena lärdomarna
från de stora klassikerna från Bach till
Schumann med det franska lynnets
grunddrag, och detta med en behärskning som
man aldrig skall kunna göra rättvisa nog.
Han visade därvid det sinne för reda och
klarhet, den känsla för det pittoreska,
den böjelse att förbinda litteratur och
musik, som hittills endast funnit en
gynnsam jordmån vid teatern men som skulle
finna den ännu fullkomligare inom det
symfoniska poemet.
Uppgiften var otacksam: den franska
publiken hade vid denna tid långt ifrån
den smak för symfonisk musik, som man
sedan har sett tillväxa på ett så lyckligt
sätt. Saint-Saëns fullföljde ihärdigt sitt
verk, skapade efter vartannat absolut musik
och teaterverk, anpassade de symfoniska
nyskapelserna efter den gamla operans
former, firade i tur och ordning triumfer med
Simson och Delila såväl som med sin
Symfo7ii med orgel, med Omfales
spinnrock eller Danse macabre såväl som med
violoncellsonaterna. Han har försökt sig
på alla genrer, från opéra-comique till
oratorium, från det andliga till det
profana, från det täcka till det stränga, med
lika framgång.
På en gång lärd och lättfattlig,
klassisk och fransk, har Saint-Saëns, om han
än icke tillfört den franska musiken några
djupt originella element eller skänkt den
dess mest personliga drag, dock gjort
dåtidens unga generation förtrogen med
behandlingen av de olika musikaliska
formerna och visat hur de kunna fogas efter
det franska sättet att vara och tänka.
Camille Saint-Saëns är utgångspunkten
för den moderna franska skolan: det är
en historisk plats som vi alltid måste
tillerkänna honom, även när större delen av
hans verk fallit i glömska, ty han äger
icke denna djupa personlighet, denna
visionens nyskapelse eller känslans och
uttryckets originalitet som tillförsäkra ett
konstverk varaktigt liv och vilka yngre franska
kompositörer hava ägt och ännu äga.
Saint-Saëns må hava varit snarare en
omformare än en verklig skapare, det är dock
i den egenskapen han, bättre än någon
488
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
