Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Fredrika Bremer som liberal filantrop. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fredrika Bremer som liberal filantrop
i varje fall känner sig Fredrika Bremer i
ett brev från Köpenhamn 1849, några
månader före den påtänkta resan till
Amerika, uppfordrad till försvar på den
punkten. Men efter hemkomsten bekänner hon
för samme adressat att vart hon kom på
sina strövtåg i den nya världen hennes
tysta fråga var: »hvad är det nya här?»
Sin reseskildring gav hon också till motto
orden: »Sjunger Herranom en ny viso!»
På samma gång som hon för Malla
Silfverstolpe våren 1853 ställer i utsikt ett besök
av en av sina Amerikavänner, en homöopat,
uttalar hon sin förtjusning över de
experiment med borddans som för stunden
utgjorde huvudintresset i det stockholmska
sällskapslivet. Hur det än må förhålla sig
med saken, fägnar den henne, »ty den är
onekligen något alldeles nytt under solen
och låter folk komma tillsammans i
vänlighet och nyfikenhet och munterhet». När
hon till slut hoppas att Mallas gästfria
tebord också skall dansa, är hon möjligen
medveten om att hon utmanar den mer
gammalmodigt tänkande väninnan; denna
har i sin dagbok ett par år tidigare en
anteckning om »den tvetydiga
magnetismen», vilken tyder på att hon diskuterat
den med Fredrika Bremer, som naturligtvis
var välvilligt intresserad även av detta
moderna fenomen. Denna nyhetshunger,
vaken redan hos den experimenterande
och upptäcktslystna unga flickan, men
tillbakahållen under många års innestängdhet,
drev henne, när hon äntligen fick tillfällen
att tillfredsställa den, ut på resor och till
att tillskriva och uppsöka persöner som
intresserade henne. Den gjorde henne på
förhand vänligt stämd mot många av de
högst omogna idéer som efter de
kontinentala eruptionerna strömmade in i vårt
land, vars grund särskilt under det oroliga
1840-talet var föga mindre vulkanisk. Hon
bortsåg från att de voro obesinnade och
fäste sig vid den varma känsla och fromma
tro, som bar dem. På denna varma
känslas utslag litade hon så fast som på
kompassnålens. Som ett passande motto till
Syskonlif tänkte hon sig den kända raden
ur Schillers »An die Freude»: »Diesen
Kuss der ganzen Welt!» I samklang
härmed förklarar hon för Böklin, som inte
riktigt fattade hennes önskan att resa till
Amerika, att den hade sin grund i »ett
behof att omfamna, omfatta en större
verld». »Seid umschlungen, Millionen!»
lyder ett ännu oftare citerat ord ur den
schillerska dikten: det kunde ha varit
Fredrika Bremers valspråk, liksom man nu
tänker sig det som Ellen Keys. Mellan de
båda författarinnorna ligger emellertid en
viktig tidsskillnad, intressant att iakttaga;
Fredrika Bremer intar ännu i många fall
en efter dagens begrepp gammalmodig
ståndpunkt, med ali sin nyhets- och
emancipationslust är hon rätt fast snörd i
traditionens band.
Under hela sitt liv tackade Fredrika
Bremer Böklin för att han klarat hennes
världsåskådning och givit hennes tro en
säker grund. I själva verket har han, som
redan anmärkts, stadfäst henne i en tro
som hon redan ägde. Under
ungdomsåren var hon till ytterlighet plågad och
förtvivlad, men sedan sinnet lättats,
framträdde hennes naturliga optimism. När
hon vid Böklins hand gav sig ut att leta
sanningen, gick hon egentligen aldrig på
vinst och förlust. »Ljus! ljus! framförallt
om äfven jag därvid såge mig sjelf
kolsvart!» utropar hon i ett av de tidigare
breven till sin vägledare; men man inser
att det är överord, ty nära nog i samma
veva förklarar hon sig klart känna att hon
med Guds och goda människors hjälp skall
finna det önskade svaret på det ondas
världsgåta. Vad hon begär av Böklin är
att han med sin filosofiskt skolade tanke
skall slå den brygga mellan tro och
vetande, på vilken hon sedan vill föra
massor av tvivelsjuka och förkomna till
sinnesfrid och hopp. Häri ser hon sin uppgift
som författarinna. Hon frestas inte av
m:me de Staëls lysande exempel; det
litterära salongslivet, som alltid var den rätta
miljön för dennas talang, fördrog hon
mindre väl. I ett ansåg hon sig fullt
skickad för det tröstarkall hon gjort till
sitt: hon hade förmågan att känna varmt,
och hon visste vad det ville säga att lida.
Men för att kunna nå alla, bildade och
obildade, med sin förkunnelse, vilken hon
i första hand tänkte sig rent apologetisk,
behövde hon ordnade kunskaper, och
därför litade hon till Böklins undervisning.
I ett brev till Brinkman, som funnit
Nina för mörk och sorglig, hänvisar hon
till egna erfarenheter och slutar: »Hvad
jag lidit, hvad jag njutit — står ej att
beskrifva; berätta derom vill jag dock fram-
501
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
