Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Fredrika Bremer som liberal filantrop. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Algot W er in
deles i en religiös bekännelse, som skall
bli mitt testamente.» Under namnet
»Berthas bekännelser» återfinnes ständigt i
hennes korrespondens detta
biografiskt-apologetiska arbete, som skulle bli hennes
budskap till människorna. Redan när hon
skrev Presidentens döttrar, ansåg sig
Fredrika Bremer mogen att genom Bertha,
en god och erfaren sjuksyster, lägga fram
den åskådning i vilken hon själv kommit
till ro. Men på Böklins kloka inrådan
avstod hon från denna plan, och den
stackars fridlösa Edla tröstas i stället
medelst ett »manuskript», innehållande en
döende ung mans mindre anspråksfulla
tankar om lidandet och försoningen.
Sjuksystern är emellertid icke avfärdad, och
hennes religionsfilosofiska bekännelse
sysselsätter alltjämt Fredrika Bremer. Det är
nu hon allvarligare än någonsin tänker på
att göra Berthas erfarenheter helt till sina
egna; hon delger Böklin 1835 sin avsikt
att fara till lasarettet i Kristiania och
tilllägger: »Skall jag återtaga pennan så skall
den vara doppad i en gedignare verkligare
saft, och skall kunna med mera erfarenhet
berätta om lidandets och barmhertighetens
mysterier.» Hennes liv gestaltar sig till
en förberedelse för det arbete som hon
längtar att lägga på varje tänkande
människas nattduksbord. Den rörelse som
uppstod kring översättningen av Strauss’
»Das Leben Jesu» drev henne att tidigare
än hon tänkt sig lägga fram en del av
vad hon hade på hjärtat. Hon kallar sin
trosbekännelse »Morgonväckter», en titel
vari det ligger både blygsamhet och
anspråk. »Lärdom, i vanlig mening, har jag
ej», säger hon i inledningen, »men jag
har lefvat och lidit, mycket kännt af hvad
lifvet har djupast; mycket äfven tänkt
deröfver! . . . Med det ljus jag undfått vill
jag gå fram, om ock blott som
bebåda-rinna af ett högre och fullkomligare.» I
slutorden försäkrar hon att hon ämnar
återkomma till dessa ämnen: hon ville inte
leva, om hon ej hade hopp att meddela
andra något av den ljusa lycka som
kommit henne till del efter år av mörker.
Hon har i ovanligt hög grad det
kvinnliga behovet att frälsa människor till sin
tro. Under sin hastiga och självrådiga
bildningsgång har hon blivit för övertygad;
det grämer henne att finna Emerson så
hård mot varje intryck, och hon väjer
knappt för ett försök att omvända påven
till protestantismen.
När Böklin dröjde för länge med att
uttala sig om Morgonväckter, som han
fick att granska före tryckningen, blev
Fredrika Bremer otålig och sände honom
ett snävt brev. Hon hade erhållit Geijers
oförbehållsamma erkännande, vilket fyllt
henne med tillförsikt. Geijer gladde sig
över att det första förnuftiga ord, han sett
skrivet mot Strauss, kom från en svensk
kvinna, och delgav henne sin tro att
kvinnan i den närvarande religiösa krisen
komme att ha ett stort inflytande. Detta
blev för Fredrika Bremer verkligt
avgörande ord. I En dagbok låter hon
Torsten Lennartsson, en man av föga
ansenligt yttre men som karaktär desto mera
betydande, för vilken berättarinnan hyser
en beundran endast jämförlig med Fredrika
Bremers för Geijer, lägga fram den senares
bekännelse: »Jag väntar i denna stund af
verlden mycket af — qvinnan.» I Hertha
lämnas det åt Yngve Nordin, alltså
återigen åt mannen, att avlägga en liknande
förklaring och därmed styrka den
kvinnliga huvudpersonen i tron på hennes köns
förmåga att »företrädesvis uppfatta livet,
det gudomliga i naturen». Att kvinnan
skulle frälsa världen, föra oss till
»förbrödringens framtidsrike», var en tanke som
Fredrika Bremer hade gemensam med många
samtida. Liberaler och socialister
grundade sitt hopp om mänskligheten dels på
den fattiga arbetsklassen, dels på kvinnan,
tvenne samhällskategorier som ännu voro
politiskt oprövade. Kvinnan omgavs
därtill av en viss mystik: hon ansågs stå
närmre naturen och ha en djupare insikt
i »livet», detta liv som Fredrika Bremer
gärna apostroferade, och som i modernare
tid blivit kärnan i vissa filosofiska och
religiösa läror.
Redan 1834, alltså året innan det
personliga sammanträffandet med Geijer,
erkänner Fredrika Bremer brevledes sin skuld
till honom. Men mot den konservative
Geijer nödgades hon till sin sorg inlägga
sina gensagor. Såsom en meningsfrände
till Frances Lewin och Böklin var hon
tidigt gripen av tidens stora »mouvement»,
vars fältrop uttryckte även den kristna
broderskapstanken. Efter att ha läst Geijers
recension av Fahlcrantz’ Ansgarius (1836)
klagar hon för Böklin över att han miss-
502
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
