Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Fredrika Bremer som liberal filantrop. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fredrika Bremer som liberal filantrop
»Billedet var Du paa det Bestaaende.
Vee! Du det Nye af Gud stødte fra Dig,
det var dit Fald just, o Israels Folk!
Evige Vandrer, betragt nu det Skete,
Menneskeslægterne være dit Speil.
Altid det gamle fornegter det Nye,
Gud bliver født, korsfæstes — og lever!
Seirende bære Aarhundredets Bølger
rustfrie Skat mod Fuldendelsens Kyst.»
En kör av »gode Aander» sjunger om
den nya och den gamla världens förening
till ett samverkande helt. På färden över
världshavet svävar framför Columbi skepp
»Menneskehedens Genius» som en lysande
meteor; hon leder, styrker och tröstar den
tappre sjöfararen.
»Menneskehedens Genius» var en
gammal bekant till Fredrika Bremer, och
igenkännandet gjorde henne säkert glad,
liksom hon senare med tillfredsställelse
konstaterade att hon hade en andel i vännen
Ørsteds nyss nämnda verk. Böklin hade
en gång undervisat henne om denna genius,
en himlaburen ande, som fått i uppdrag
att föra människan från klarhet till klarhet.
»Den läran, den synen glömde jag aldrig»,
förklarar hon ännu 1862 för sin gamle
lärare. Med den tyckte hon sig ha ett
övertag över Geijer, innan denne av
personlighetsprincipen leddes till en ny syn på den
mänskliga samlevnaden. Om Böklins
genius-lära erinras hon, när hon på 1850-talet
gör bekantskap med Vinet, ledaren av den
schweiziska frikyrkan, vilken i det moraliska
samvetet såg religionens grund. Dennes
förkunnelse blev hennes sista stora
intellektuella upplevelse. I den fann hon till slut
den »philosophi för qvinnan» varom hon
talar i ett brev till Böklin 1856. På
»samvetets clairvoyance», vari hon såg något
eminent kvinnligt, grundade hon nu sin
världsåskådning och sin samhällslära.
Herthas första bud till de unga flickorna i
hennes s. k. helgdagsskola, vilka hon vill
bilda till »samvetets hjeltinnor», är den
gamla maningen: känn dig själv! För dem,
som för oss alla, återstår det endast att
lyfta det gudomliga arv som ligger i den
moraliska inspirationen. Själv har Hertha
fått sin visdom av Yngve Nordin, vilken
besvarat livets kardinalfrågor genom att
framställa »mensklighetens historia, såsom
en uppfostran till sjelfmedvetande och till
Gud». Med historiska data har han lyckats
visa henne, »att en stigande flod af ljus
och befrielse verkligen går fram öfver jor-
den, från århundrade till århundrade, allt
mer utbredande sig». Jämte teologien är
historien hans älsklingsstudium, men i
likhet med författarinnan intresserar han sig
synbarligen mindre för faktisk än
konstruktiv historieskrivning. Han citerar Johannes
von Müller, men kan också antagas känna
till Herders »Ideen zur Philosophie der
Geschichte der Menschheit» och Hegels
»Philosophie der Geschichte», de tvenne
verk som Fredrika Bremer jämte Geijers
skrifter rekommenderade åt en här förut
omtalad bildningssökande ung skyddsling.
Herders Ideen hade hon själv läst i
tjugoårsåldern och, efter vad hon berättar för
Böklin i början av deras bekantskap, därav
erhållit ett för livet bestämmande intryck.
Den Herderska utvecklingstanken, enligt
vilken historien betecknar människosläktets
uppfostran till humanitet, blev henne ett
ljus i mörkret och lät henne se hoppfullt
mot en bättre värld; på alldeles samma
sätt skingras det mörker som inhöljer
Herthas världsbild, skuggan av en tryckt
och glädjelös ungdom, genom Yngve
Nordins historieundervisning. Ännu tydligare
fann hon »Gud i historien» uppenbarad,
när hon längre fram tack vare Böklin gjorde
bekantskap med Hegels historiefilosofi. I
Geijers personlighetsprincip återfanns något
av Herders humanitetsbegrepp, och i hans
syn på utvecklingen konstaterade Fredrika
Bremer icke utan överraskning en stor
likhet med Hegels. Den 2 mars 1841, samma
år som Geijer på hösten började sina
föreläsningar över »Historiens filosofi eller
inledning till menniskans historia», anmärker
hon i brev till Böklin: »Besynnerligt!
Geijer har icke läst Hegels philosophie
der Geschichte och likväl går han i samma
riktning, ofta med nästan samma språk».
Fredrika Bremer synes icke ha känt till
en skrift, vars själva titel anger
grundtanken i den idealistiska spekulation som
ligger bakom idéliberalismen: Lessings »Die
Erziehung des Menschengeschlechts». Den
kunde ha blivit en av hennes stora
läroböcker. En aforism som den om den
gudomliga uppenbarelsen, vilken leder vårt
förnuft ända till en punkt, där förnuftet
med ens klarlägger uppenbarelsen, hade
hon som vi sett särskilda förutsättningar
att bli glad över. När Lessing slutligen
undrar, om icke det stora hjul, vilket för
släktet närmre fullkomligheten, kan sättas i
505
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
