Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Fredrika Bremer som liberal filantrop. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Algot W er in
rörelse endast genom den samlade kraften
av smärre snabbare hjul, så tänker han
med denna sinnrika bild rätt mycket i
överensstämmelse med den Böklinska
genius-lära, som Fredrika Bremer omfattade med
sådan strålande hänryckning.
»Människosläktets uppfostran» det är den tänkta
undertiteln till en liberal idédikt som H. C.
Andersens Ahasverus. På svensk botten
har ingen diktat monumentalare över detta
tema än Viktor Rydberg i Kantaten och i
Prometeus och Ahasverus.
Dessa dikter, båda från 1877, blev det
aldrig Fredrika Bremer förunnat att läsa,
men däremot fick hon några år före sin
död till sin glädje ta del av Den siste
athenaren och Bibelns lära om Kristus.
För henne, som nyligen på sina resor i
Italien och Grekland förts närmare den
klassiska forntiden, och som sedan länge
umgicks med tanken på en jämförelse
mellan den högre hedniska kulturen och den
kristna, bör Rydbergs roman ha varit av
alldeles särskilt intresse. Strax förut hade
hon i Fader och dotter skisserat den nämnda
uppgiften. Författarinnan av Morgonväckter,
som genom inverkan från den schweiziske
kyrkoreformatorn Vinet och hans
meningsvänner blivit allt mindre ortodox, hade
också de bästa förutsättningar att uppskatta
»Bibelns sanna lära om Kristus» som hon i
ett brev till författaren kallar arbetet. Till
Hedlund skrev hon efter läsningen av Den
siste athenaren: »Jag känner mig lycklig
att se en talang, och, mer ännu, en karakter
sådan som hans uppträda på Sveriges
litterära scen.» Om han utvecklas i samma
ädla anda, så — »hvilket ädelt rum skall
han ej kunna intaga icke blott i Sveriges
litteratur, utan i kampen om de stora
frågor, som i denna tid uppröra den tänkande
menskligheten!» Hon tigger av Hedlund
upplysningar om den unge författaren och
längtar att bli personligt bekant med
honom ; säkert ville hon gärna i honom se
sin litteräre bröstarvinge. Ungdomlig och
livfull in i sena år hade hon dock nu icke
mycket krafter över för den kamp hon
talar om. Hon arbetade på sin sista stora
roman, »Aurora», också den en
morgon-väkt, med vilken hon ville »tända en fyr
dit stormdrifna seglare skola kunna vända
sina ögon under de nattliga stormar som
nu resa sig från alla håll och rycka bort
gamla sjö-märken och fördunkla gamla vä-
gar» (brev till Böklin den 20 okt. 1864).
Men varken Aurora eller Berthas
bekännelser, de tvenne verk som skulle innehålla
allt det väsentliga hon hade att säga sina
medmänniskor, blevo skrivna. I Viktor
Rydberg, liksom hon själv och hennes båda
lärare Geijer och Böklin en kristen liberal,
såg hon en ung och vapenför bundsförvant
i striden om de stora tidsfrågorna. Han
skulle icke svika hennes förhoppningar.
Ingen kunde ha följt hans verksamhet med
större tillfredsställelse än hon, om hon fått
leva, i så mycket stämde de överens. Helt
efter hennes hjärta är Prometeus’ vision av
den helleniska ynglingen som i leken tar
sig an sin yngre och svagare kamrat, och
hans reflexion därvid:
Så skall det starka på sin skuldra taga
och bära genom farorna det svaga
och ge det härdighet och mannamod;
ja, offra ömt och troget sina krafter,
som modersbröstet offrar sina safter,
som pelikanens barm sitt hjärteblod.
Framförallt tänkte de lika om
mänsklighetens framåtskridande; båda sågo i
samvetet, gudomsstrålen i vårt bröst, vilken
släkte efter släkte skönjer allt tydligare och
tydligare, det ljus som leder oss mot
målet. Liksom Geijer väntade de något
underbart av varje enskild människa, och de
trodde som denne i uppsatsen »Om
historiens nytta», att hon i mån av sin egen
moraliska kraft och hälsa »utöfvar ett
verkligt moraliskt välde öfver naturen». Både
Geijer och Fredrika Bremer ha i sina
sociala drömmar lyssnat till den klocksång,
som Viktor Rydberg gett ord i dikten
Klockorna:
Hon klämtar i trånad att viga in den stund,
då jordens släkten varda ett syskonförbund,
där hvarje smärta finner sin smekande tröst
och hvarje tröttadt hufvud sin hvila vid ett älskadt
bröst.
Hon klämtar i trånad att stämma in en gång
med sina skära toner i folkens frihetssång,
att ringa öfver världen det saliga bud:
se, jorden blir Guds rike! Se, mänskligheten
finner Gud!
Geijer, Fredrika Bremer, Viktor
Rydberg — det är idéliberalismens höjdlinje
i vår litteratur. Hur besläktade de voro
till natur, tankar och gärningar har här
endast antydts; i själva verket voro de
så nära anförvanter att det är svårt att
skilja den enes egendom från den andres.
506
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
