Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Runar Schildt. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Laurin
Han är född 1888 i Helsingfors, och
jag hade ej turen att råka honom, då jag
1889 besökte denna stad.
Student blev han 1906 och
promoverades 19x0. Man säger, att liv är strid,
och det är ovanligt livligt i Helsingfors.
I åtskilliga år vistades han vid
universitetsbiblioteket, där han, tack vare umgänget
med så betydande personer som Henning
Söderhjelm och den utmärkte
teaterkännaren Olof Homén, trivdes utmärkt i
böckernas värld. Han blev sedermera i två år
regissör vid Helsingfors teaters inhemska
avdelning, och jag förmodar, att även
under denna verksamhet någon sorts dådlös
frid eller slumrande på lagrar icke heller
förekom. Det är karakteristiskt att man
anser hans uppsättning av Björnsons Over
Evne, med den psykologiska realism som
den kräver, för hans bästa sceniska insats.
Emellertid var det till litteraturen och
författarskapet hans håg stod. Att hans
kusin, den energiske och intelligente
Holger Schildt, var bokförläggare, gjorde
kanske något till, åtminstone så länge han
undrade, om någon ville förlägga hans
böcker. Sedan väl den första kommit ut,
fick han troligen så många förfrågningar,
att han kunde säga om förläggareanbud
som någon filosof yttrade om kredit och
ordnar: Dem får man, då man inte
behöver dem.
Schildt hör ej till de novellister, vilka,
på tal om vilka författare som haft
inflytande på dem, efter smärtsam
minnesvånda nämna Bibeln och Dante, ehuru
han kanske är förtrogen med dem också.
Nej, han påvisar helt enkelt, att Thomas
Mann och den baltiske författaren
Keyser-ling samt ej minst Hjalmar Söderberg gett
honom impulser, och den, som skriver
detta, kan tillägga, att det bästa och mesta
i Schildts författarskap har som hos alla
bra författare kommit ur honom själv.
Resor har han företagit till
Skandinavien, Tyskland, Österrike och England, och
han har säkert hört till dem i vilka
reseintrycken liksom barndomsintrycken bli
outplånliga.
»Asmodeus och de tretton själarna»
var, om jag ej misstager mig, hans första
bok. Asmodeus eller, om man känner sig
mera hemmastadd med den hebreiska
formen, Aschmedoi är den av djävlarna, som
speciellt intresserar sig för erotik. Liknar
han ej något Runar Schildt? Ej att jag
ett ögonblick tror att den unge finske
författaren — han var några och tjugu år
då boken skrevs -—- skulle som Asmodeus
haft hjärta att avliva Raguels dotter Saras
sju män, den ena efter den andra, på
var-deras bröllopsnatt, som det står i Tobie
bok. Men däremot vill han med en för
djävlar ursäktlig, för novellförfattare
berömvärd nyfikenhet tränga in i kvinnlighetens
innersta skrymslen, och överhuvudtaget utan
den naivitet, som utmärker änglar och
deras gelikar, ta reda på vad
människobarnen egentligen ha för sig. Jag har
hört berättas, att han nu ej riktigt gillar
sin framställning av hur Asmodeus tar de
tretton Helsingforssjälarna. Han kanske
tycker, att han i formens pregnans och
knapphet sedermera kommit längre, och
det har han. Men det är en så frisk
humor, en så porlande fantasi och så
många verkliga lustigheter i den boken,
att han säkert inte misstycker, om andra
tycka om den.
Det är med författare som med
skådespelare, de behöva ej vara så förskräckligt
bildade, om de äro mycket begåvade. Men
nog är det i alla fall behagligt, om de
också äro bildade. Man får då ett litet
pius av säkerhetskänsla. Det är ett sorts
lugn, en angenäm sensation av att
vederbörande varken säger eller gör några
otrevliga dumheter.
Schildts författarskap ger oss en
förvissning om, att han har den smidighet
och taktfullhet, som äro några av
bildningens kriterier. Han hör till berättarna,
till linjen Boccaccio-—Maupassant. Han
börjar visserligen sitt författarskap i Inferno,
där Asmodeus var envoyé plénipotentiaire,
men den nästa boken beter »Den segrande
Eros» och är en förträffligt gjord novell
från Finland på 1820-talet, delvis med
brev i pasticheform och med en stark
tidsfärg. Men sade man Eros på den tiden?
Var det ej Amor? Utom i Hellas i den
gamla goda tiden är det väl mest vid
1800-talets slut och 1900-talets början
som vi säga Eros. Sokrates
rekommenderade, att man skulle vända sig till Eros,
till de milda makterna, och från
atletidealen Carpentier och vederlikar, om man
var konstnär. Och nu för tiden
förekommer han i alla upplagor, den lille Eros,
den kolde Eros, av vilka särdeles den
542
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
