Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Runar Schildt. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Runar S c hi Id t
senare låter föga förtroendeingivande. Man
kommer emellertid att tänka på dansk
berättarkonst, då man läser Schildt. Rädslan
för pose och patos, sinnet för det
karakteristiska ordet och den rätta detaljen och
även knappheten i formen finnes hos
honom. Är det ej lustigt, att de mest
snakkesalige folk, danskar och fransmän,
ha en sådan känsla för lakonismens
betydelse i en conte. För denna precision
och koncentrering, för det för vilket Boileau
berömmer Malherbe:
d’un mot mis à sa place il enseigna
le pouvoir
har Schildt ett öppet öga. Det finnes
intet av verklig eller spelad hårdhet eller
kyla i den schildtska berättarkonsten. Han
är icke världsfamnande och ger sig icke
heller ut för att vara det. Men en diskret
humanitet ligger bakom.
Schildt är stadsbarn och ser världen
ur stadsbons synvinkel. Och man kan
varsebliva mycket under den, vare sig man
har Aten och Paris till utgångspunkt, eller
t. o. m. Stockholm eller Helsingfors. Han
vet mycket bra, hur det går till på landet
kring stävan med kalja
stycken av hålkaksbröd och i koppar potäter
och mujkor,
som det heter hos Runeberg. Nu är det
kanske inte fullt så idylliskt på finska
landsbygden. I den realistiskt mystiska
berättelsen »Rönnbruden» använder han
ett motiv som har sina förbindelser med
den urgamla trädkulten, en religion för
vilken jag har en viss penchant. Det är
ej bara i Dodonas ekar ödets dom susade
så underligt för dem, som hade öra att
höra, också i en finsk rönn kan det viskas
hemligheter, det fick Gustava och få även vi
erfara. Med samma säkerhet som han
skildrat bondskomakar Lindqvists dotter
Gustavas rena själ tecknar han verkliga
statsrådet Ivan Arkadiewitsch Schekarasins
dotter Zojas smärtsamma erfarenheter och
sammansatta psykologi, då hon med sin
numera fattiga familj i en liten finsk
småstad väntar på att det Ryssland, där hon
varit lycklig, skall återkomma, och där
hon tar sitt liv, då det dröjer för länge.
Denna novell, kanske den förnämsta Schildt
skrivit, är en folk- och kvinnopsykologisk
studie av mycket hög rang. Man får den
känslan att precis så gick det till, och
allt inpräglar sig i minnet på läsaren med
den skärpa, som brukar bli ett resultat av
verkligt stor berättarkonst.
En alldeles dråplig skildring av det
absoluta lättsinnets, jag hade sä när sagt
storhet finnes i Schildts längre novell
»Armas Fager», den obetydliga
tredjeeller fjärde-rangs-aktören, som genom att
»genera» sina döttrar, som superade med
två ryska officerare, lyckades få en butelj
»skum» att förtära i det fria för egen
räkning, och vid detta skum hade dåren,
för att citera den blide, också finskfödde
skalden Franzén, fäst sitt öga och även
hjärta. Författaren ger oss Armas Fagers
psyke som en Dickens-figur och visar, hur
han nästan genialt använder sig av varje
ögonblick, vore det blott att snudda vid
en vacker kvinnas arm eller bröst mellan
kulisserna eller att skaffa sig det allra
minsta lilla glas, som han kan snåla sig
till på teaterrestaurangen, för att söka få
fram ett par droppar vällust till ur
tillvaron. Och därtill fordras en ganska stor
intensitet, om man blott är statist, som
visserligen ibland får komma med en eller
annan kortare replik.
Vissa utmärkta skådespelare roa sig
någon gång med att taga en biroll, av
vilken de anse sig kunna göra något
särskilt, och utforma den till ett mästerverk.
Schildt har tagit fram intighetens Armas
Fager och gjort honom, odödlig är kanske
för mycket sagt, men i alla fall för oss,
som läst novellen, lysande genom sin
suveräna livsnonchalans.
Den mest innehållsrika av hans
noveller är, tror jag, »Häxskogen» i hans
senaste bok, där författaren utan några
konster, bara med konst, helt enkelt lyckas i
det som jag förmodar allt skapandets folk
längtar efter, och ofta förgäves, att få göra,
nämligen att klart och dock fylligt säga
de mest svårutsagda sakerna. Vi äro glada
att få veta, hur det går till på den stora
finska herrgården i de olika bjärtskrymslena,
men allra djupast intresserade av hur det
blir med författaren Jakob Kasimirs åttonde
kapitel. Det är sannerligen ej ofta
allmänheten får så klart besked om
ömkligheten och storheten i författaryrket. Och
denne lille romanförfattare, vars fantasi och
arbetslust gått i baklås och som genom
kärleken till en vacker fränka, som till på
543
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
