Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Svenska romaner och noveller. Av Sverker Ek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska romaner och n dv elle r
denna egendomliga impressionistiska
hud-löshet, som till sist fört honom i närheten
av de troendes läger.
Sven Lidman, den Silfverstååhlska
ättens martialiske krönikör, uppträder mera
frankt som religiös konvertit. Hans gamla
oförfärade löjtnantshjärta bultar nu under
kampen med mänsklighetens arvfiende, den
lede Satan. Trogen den Zidénska parollen
»för fronten ville han gå allén», tål han
inga halvmesyrer utan kastar sig
huvudstupa in i en ren läsarrörelse, ytterligare
kryddad av tungomålstalande. Det är ingen
fråga om att det överdrivna i själva
ståndpunkten står i direkt sammanhang med det
plötsliga i frontförändringen, och hans
religion äger därför flera drag av krampaktig
hysteri. Inte heller kan man frånkänna
den rena dekadensdrag. Pasiphaës
ungdomlige sångare har för mycket vältrat sig
i synd och skam, och därför har det onda
för honom fått en fruktansvärd realitet, som
naturligt ledt över till tron på en rent
personlig satan. Lidman känner sig som en
brand ryckt ur elden, medan han kanske
i verkligheten rör i askan efter ett
förkolnat ungdomsbål. När han i den
närvarande omvändelseromanen Såsom genom
eld öppnar sitt hjärta, visar det sig rymma
mera av hat och fanatism än av kärlek
och förlåtelse. Blir synen inte vidare
uppbygglig, blir den kanske så mycket mer
sannfärdig, och säkert är, att boken
blottar så pass mycket blodigt allvar som man
rimligtvis kan vänta sig av ett brushuvud.
I »Huset med de gamla fröknarna» från
1918 skildrade Lidman ännu religionen
som ett värde, som han mött och beundrat
hos andra men icke själv tagit del av.
Detta drag av estetiskt beskådande får i
den nya boken vika för ren självupplevelse
men försvinner därför icke spårlöst. Hur
mycket Lidman än prövar sig själv, kan
han hos sig aldrig finna den rätta
fastheten, och därför sneglar han gärna på
andra. Han blir varm med de trosvarma,
kall med de onda men obarmhärtig mot
de ljumma. Det falska i ståndpunkten
kommer skarpast fram i det sista fallet,
ty själv är han ju också en ljum kristen,
så länge han blott är väckt men icke
troende. Denna halvhet har Lidman nog
själv sett, och det saknas icke spår till
att han uppfattar sin sällsynt utpräglade
böjelse att hata som en urond egenskap
hos sig. Det finns en dubbel motsättning
i boken mellan den onde och den ljumme,
mellan den väckte och den trosvarme, och
det är nog inget tvivel om att Lidman i
viss utsträckning själv spelar bägge de
manliga rollerna. Även om han lagt mer av
sitt verkliga jag i den väcktes mun, har
den onde dock fått största utrymmet i
boken, och hans sataniskt förvridna drag äga
onekligen en långt större påtaglig
verklighet. Den underliga och vederstyggliga hets
han sätter i gång mot sin massivt borgerliga
moitié, en personifikation av alla ljumma
egenskaper, äger en sorts fantastisk realism,
som sannerligen ej är konstnärligt
verkningslös, även om den ständigt interfolieras
av gudliga utläggningar för den käre
läsaren. Detta oförsynta vädjande till
romanläsarens eventuella fromma känslor är inte
det minst kväljande i boken och bidrar
givetvis till det ofördelaktiga
helhetsintrycket. Även om man med full rätt värjer
sig mot boken, glömmer man den inte, och
förklaringen därtill är väl, att den under
ett tjockt röktöcken gömmer något av
verklig eld.
Övergår man från Lidmans bok till
Martin Kochs Legend, så är det som att
komma från en eld som pyr under askan
till en rasande skogsbrand. Författaren
otämjda lidelse tar sig långt ifrån
alltid smakfulla uttryck, vissa överdrivna
scener ha närmast en parodisk karaktär, och
man möter alltför ofta ett enkelt kraftord,
där man väntat en klar tankegång. Koch
har föresatt sig att berätta en tidlös saga
»om en man som var stark och vild och
om en kvinna, som var ljuv och god»,
men han saknar den själens stillhet och
den inre jämvikt, som gör de enkla
känslorna hela och stora. Man kan lämpa på
författaren själv, vad som säges om hans
hjälte, bildskäraren: »Det yrke han lärt en
gång tålde han icke mer, det kräver en
lugn vilja och långa tiders samlade möda».
Det konstnärligt ofullgångna i berättelsen
märkes redan i den medeltida
miljöskildringen, som endast är halvt genomförd, och
som dessutom svär mot det ohöljt moderna
i huvudfigurernas känslo- och
föreställningsvärld. Visserligen äger särskilt
mellanpartiet och även slutscenen många åskådliga
och levande drag, men författaren mäktar
555
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
