Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Svenska romaner och noveller. Av Sverker Ek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sverker Ek
ändå inte genomföra det valda
skildringssättet. Redan stilen är alldeles för orolig
och brokig för att tillåta någon som helst
stiliserad framställning.
Det är klart, att den ofullkomliga
konceptionen skall verka fördunklande även
på bokens problemställning, och till en
början var jag mest böjd för att inte alis ta
upp den till behandling. Men så
småningom har jag trott mig fatta, att själva
det hetsiga och jagade i framställningen
kommer från en förpinad själ, som kastar
allt över bord för att vinna klarhet på en
enda avgörande punkt. Att denna punkt
blir en religiös försoningsidé beror inte på
ett tillfälligt tidsmod, ty Martin Koch har
alltid kämpat för en religiös livsuppfattning
samtidigt som han kritiserat varje
dogmatisk kristendom. Det credo, som föregår
hans Fromma människor, har ingenting av
underkastelse och livsbesvikelse men utgår
från en vidfamnande men dock förtätad
livskänsla. Samma trosvissa anda återfinner
man i Legend hos den vilde mannens och
den goda kvinnans son, Frälsgive. Det är
säkert ingen tillfällighet, att bokens
mellan-parti, som handlar om honom, blivit dess
konstnärligt starkaste, ja dess enda
bestående del.
Frälsgives föräldrar ha aldrig fått äga
varandra inför världen, och när modern bar
honom i sitt liv blev hon inspärrad som
nunna. När mannen söker vinna henne
tillbaka med våld och mördar hennes far,
skiljer denna handling dem åt för livet, ty
kvinnan förstår, att den vägen endast leder
till det onda. Hon får kraft att offra sin
lycka men gömma kärleken i sitt hjärta,
tills hon kan ingjuta samma känsla hos sin
son Frälsgive. När han vuxit upp
kommer han i faderns sällskap, och denne
älskar honom såsom sitt barn utan att veta
att han är det. När fadern med alla
medel söker taga från honom moderns
kärleksreligion och inviga honom i sin egen
cyniska livsuppfattning, svarar Frälsgive
honom, att själva hans cynism kommer från
en aldrig stillad längtan efter försoning och
förklaring. Så står där ett oförsonligt
antingen eller mellan dem, som fadern ej kan
bryta, även om han i obändigt trots själv
slår ner sonen. Kring dennes avskurna
hals sitter det smycke han själv en gång
gett Frälsgives mor, och då förstår han,
att han är dennes far. Den ruinerade man-
nen vänder sig nu i vild livsbesvikelse mot
samhället, men det uppror han deltar i
kuvas, och han och de andra sammansvurna
sammanföras i en kyrka för att vänta på
döden. Här möter honom hans ungdoms
älskade, och han förstår, att Frälsgive
kommit som hennes budskap. Så blir sonens
och makans’ religion också hans, och han
väljer frivilligt den död, som fursten velat
förskona honom från. Denna tro att
kärleken renas genom offret och först
därigenom får ovansklig storhet innehåller väl
ej någon ny tanke men är kanske ändå en
sanning, som det duger att hålla sig till.
Det är nog inte utan skäl Frälsgive i
dödsögonblicket kan säga till sin far: »Jag tror
att mästaren har det värre än jag», och sedan
gendriva dennes gyckel med orden: »Hånet
är bara skrynklor i ditt ansikte, mästare».
Vill man se Kochs Frälsgivegestalt
omsatt i levande verklighet, kan man läsa
Ivan Oljelunds I ny jord. Det är en
öppen bekännelsebok utan annan
förklädnad än att författaren kallar sig själv
Daniel Utmark och på liknande sätt
omskriver andra uppträdandes namn. En
sådan osmyckad verklighetsframställning,
vartill vi endast äga ett motstycke i
Tjänstekvinnans son, ställer särdeles höga krav
på författarens oväld och sanningskärlek,
men Oljelund fyller dern med lätthet. Han
äger ett gripande livsallvar, som genom
sin inneboende tyngd verkar självklart
tillrättaläggande på framställningen och
kommer honom att undvika alla små futtiga
men förrädiskt lurande bihänsyn. En
oförvillad och modig klarsyn präglar boken
och ger den en omedelbar charm, som
man med ett Rydbergskt ord skulle kunna
kalla gosselik. Med vilja understryker jag
det ungdomliga lynnesdraget, ty författaren
är verkligen inte mer färdig, än att han
avslutar boken med orden: »Fri,
uppryckt av hemliga händer och planterad om
i ny jord. Ja, fri och i egen jord ... Men
fri till vad? — Giv mig ett tecken . . .
unna mig en tjänst! Han såg upp mot
den eviga rymden.» Tänker man på vad
författaren genomgått, förräderiprocessen
med därpå följande fjorton månaders
fängelse, och utkämpat: brytningen med
bolsjevismen och hela partipolitiken, så
väntar man sig en fastare och mer
målmedveten inriktning.
556
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
