Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Svenska romaner och noveller. Av Sverker Ek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska
romaner och n dv elle r
»I ny jord» äger två underavdelningar,
sora kallats Fångenskap och Frihet.
Titlarna syfta först och främst på att första
delen skildrar fängelsetiden under och efter
processen och andra delen tiden mellan
frigivningen och bokens nedskrivning.
Beteckningarna ha dock också en annan
betydelse, som täcka över en dubbelhet i
bokens anläggning. Med frihet menar
författaren i främsta rummet en inre frigörelse
från den revolutionära dogmen, och
fångenskap kan därför också stundom betyda
andlig ofrihet. Det är tydligen Ivan Oljelunds
mening, att denna inre frigörelse påbegynts
redan under fängelsetiden, men han lägger
inte upp skildringen efter ett så klart
perspektiv utan tar i stället upp problemet
i den mån det blir medvetet för honom.
Härigenom kan han lägga
fängelseskildringen på en bredare psykologisk bas och
låta de olika intrycken där få en frisk
åskådlighet, som verkar konstnärligt
ointresserad. Egentligen återspegla väl också
dessa kapitel en viss tung intresselöshet,
som cellsystemet medför. Tvång och
frigörelse äro med andra ord inte tillräckligt
skarpt särskilda, och man får därför aldrig
riktigt klart för sig, om fängelset kvävt
något av hans andliga spänstighet eller
om isoleringen lärt honom att klarare fatta
sitt andliga jag. Det är väl mänskligt,
att båda faktorerna spelat in, men
författaren ser knappast faran i den första
möjligheten utan hälsar med förtroende varje
ny känsla som en inre livsinstinkt. Denna
instinktiva reaktion blir ändå påtagligare i
senare delen, Frihet, där Oljelund har det
friska pulserande livet ett mäta sig med.
Författaren finner undan för undan att han
inte passar in någonstädes och drar sig
då ut i ödemarken, där han i en
fäbo-stuga finner en ny cell att meditera i.
Den mycket omtalade partiledan har fått
ett vältaligt uttryck i denna del av
Oljelunds bok, men han liksom andra har inte
kommit längre än att konstatera det
otillfredsställande i tillståndet. Visserligen har
han radikalare än kanske någon vågat känna
ut faran i varje massugestion, men det är
väl också så att han som gammal anarkist
alltid varit färdig med samhället, och att
han därför mer än han anar trampar i
gamla fotsteg. Hans krav på att alltid
börja med sig själv, att köpa oberoende
med fattigdom, att inte väsnas för mycket
om saker, som nogare betraktade ha ringa
betydelse, ge uttryck åt ett sällsynt inre
oberoende, som kanske ändå köpts för dyrt.
Det är inte ofta man behöver förebrå en
människa, att hon är för litet egoist, men
Oljelund är kanske ett exempel på att
sådana fall likväl finnas.
De flesta tänkande svenskar äro nog
numera ense med Oljelund, att han satt
fängslad oskyldig. Det är väl också
naturligt, . att Oljelund under fängelsetiden
fann en tröst i sin oskuld, och det var
givetvis nödvändigt för honom att rent
mänskligt komma över orättvisans
bitterhet. Men fråga är, om inte en hälsosam
bitterhet skulle kunnat öka Oljelunds
reaktionsmöjligheter och skärpa hans syn för
idéer, som gälla mer än den egna
personligheten. Hur vacker och ren den bild
är, som möter oss I ny jord, kan jag inte
hjälpa, att jag finner den något för tam
och overklig. Oljelund tillhör det släkte
av drömmare, som förbliva främlingar på
jorden. Viktigare än att han konstaterar
detta främlingsskap är nog, att han ger
oss del av sina drömmar. Det förefaller
mig som jag läst enskilda essayer av
Oljelund, som äro personligt starkare än denna
självbiografiska skiss, och kanske har han
i dem funnit sitt egentligaste område.
Man får en verkningsfull kontrast, om
man från dessa självbiografiska
bekännelseböcker övergår till Hjalmar Bergmans
fantasihistoria Herr von Hanchen. Den
överdådiga gestaltningskraft, den öppnare och
friare mänsklighet, som beredde »Markurells
i Wadköping> en sådan välförtjänt
framgång, har här åter krympt ihop till denna
hemlighetsfulla skuggspelskonst, som
fängslar och irriterar genom att väcka och
gäcka alla förväntningar. Fabeln i
berättelsen har tvinnats på en så skör tråd, att
den ständigt hotar att brista, detta så
mycket mer som enskilda scener utformats
med en sådan improviserad dristighet, att
de bryta sig ur sammanhanget.
Författaren söker tydligen tygla sin övermäktiga
inbillningskraft med skeptiskt gäckeri, men
resultatet blir att pegas och ryttare sträva
åt olika håll. Berättelsen kommer sålunda
att sakna varje riktpunkt, men den äger
i stället en brännpunkt i porträttet av von
Hancken. Denna karaktär skildras
nämligen med en humor, där fantasi och skep-
557
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
