Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Romantiken i Carl Larssons konst. Av Axel L. Romdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Axel L. Romdahl
rernas barndomsliv, allra helst där de
som i detta fall voro självupplevda, ha
utformats till harmfyllda anklagelser mot
samhällets orättvisor. Carl Larsson
omskapar dem till något romantiskt
äventyrligt, gör den vedervärdiga
verkligheten till dikt, utan att dock vinna en
äkta befrielse från den. Grändernas
dunster sitta i för mycket och låta sig icke
förjagas av poesiens renande fläktar.
Men den unge högtsträvande
konstnären nöjer sig icke med dessa
begränsade uppgifter. Han vill slå stora slag
med »grandes machines» och
uppseendeväckande idéer. Även i de stora
dukarna rör han sig inom det makabras
krets. »De glada syndernas skald, som
sjunger sin sista sång till den sjunkande
solen, scen ur syndafloden» — den tre
meter höga duken blev endast
påbörjad.
Samma öde rönte »Självspillingens
helvetesfärd». Tavlan framställde enligt
Georg Nordensvan en död syndare, som
på en ung rödhårig kvinnlig demons
rygg fördes till avgrunden. Fyra
figurer, en av dem skulle förkroppsliga
samvetskvalens furie. Redan tidigare, t. ex.
i »Amor Mercurius», ha vi i uppslagen
funnit något som kan erinra om
Felici-en Rops’ bittra och cyniska fantastik.
Här är tycket starkare — lägg märke
till att demonen är kvinna! En viss
föreställning om hur tavlan sett ut vinna
vi måhända genom att betrakta en av
de aldrig skurna träsnittsstockar som
Larsson samtidigt, 1878, laverade som
illustrationer till Asbjörnsens och Moes
norska folksagor. Man ser där ett troll
som flyger med en kvinna på ryggen
högt »over Mönsaas og Kirkespir».
»Trollet» är helt enkelt en naken
manlig figur, som har fått litet norsk
lokalfärg genom en tofsluva. Figuren
svävar i horisontalplanet och ses i
förkortning från fötterna. Tillsammans bilda
de två gestalterna en uttrycksfull silhuett
mot stormrymden. Men icke är det norskt
folkeeventyr! En annan illustration till
samma arbete hänför sig till berättelsen
om »Fölgesvenden», den i isblocket
in-frusne och av bondgossen befriade
»dödingen». Man kan knappast låta bli
att jämföra teckningen med Werenskiolds
bilder till samma saga, icke som
kvalitet — det vore orättvist mot den unge
Carl Larsson — utan rent som
berättelse, för att belysa skillnaden mellan
realisten och romantikern.
Werenskiolds illustrationer äro icke
bara realistiska, de äro riktiga i det
yttre och vad mer är, i sin anda: denne
allvarlige och rättskaffens bondegut,
denne döde, som icke har det minsta av
skrämmande spökaktighet men blott ett
stilla ljus över sitt ansikte, vittnande
om att han redan hör hemma i en bättre
värld. Hos Carl Larsson se vi pojkens
och följesvennens möte på kyrkogården.
Pojken en frodig och övermodig
äventyrare, den döde ett blodlöst och
genomskinligt spöke med hemsk, isande
blick, livet och döden i krass
motsättning. Sceneriet med kors och gravar
i disig skymning är ägnat att
understryka det kusliga och fantastiska, som
alldeles icke ligger i berättelsen men som
konstnären i enlighet med sitt
temperament lade in i den.
Bläddra vi igenom Fältskärens
berättelser, Carl Larssons mest omfattande
illustrationsverk från ungdomstiden, slår
det oss, att det är de romantiska och
ej de idylliska bilderna vi framför allt
minnas, sådana som Korsholms
belägring och Kung Karls jakt.
Nu kommer omslaget i konstnärens
yttre öden, han slår igenom, icke med
stora dukar och sällsamma ämnen, men
med små läckra akvareller från Grez’
trädgårdar, han gifter sig och blir far,
han har kommit över på livets solskenssida.
5<54
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
