Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Romantiken i Carl Larssons konst. Av Axel L. Romdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Axel L. Romdahl
När Carl Larsson i triptyken för
Furstenbergska galleriet i Göteborg skall
skildra renässansen, blir det i en form
som är avgjort romantisk. Särskilt
gäller detta om skissen hos professor
Oscar Björck, avbildad i Nordensvans
bok. En scen fylld av lidelsefull och
upprörd dramatik, skönheten som av
konstnären lyftes från slummern på
sarkofagens marmorbädd. Den utförda
målningen har ändrats i en mera klassisk
riktning med sträng arkitektur och
genomförd symmetri. Men ännu spökar
det romantiska och bizarra i
gravkammaren med dödskallen, lampan och
spaden, vars skaft lättvindigt vignettaktigt
sticker ut ur bildytan mot åskådaren.
En »fallfrukt» från arbetet med triptyken
är »Evas dotter», i Zorns samling, en
modellstudie till huvudfiguren i
»Renässansen», som konstnären med en del
blommor och andra attribut förvandlade
till en representant för det kvinnligt ljuva
och frestande. Det är i synnerhet den
lysande kroppen och det beskuggade
huvudet mot den dunkla bakgrunden som
framkallar intrycket av poetisk
hemlighetsfullhet. Uppdraget att illustrera
Viktor Rydbergs Singoalla, som utkom med
C. L:s bilder år 1894, gav konstnären
tillfälle att fullständigt släppa lös sin
böjelse för det romantiska.
Här fanns riddare och munkar,
slottsjungfrur och zigenare, magi och mystik,
skräck och drömstämningar så mycket
man någonsin ville begära. Vi må nu
bedöma dessa lavyrer ogynnsamt efter
vår nutida måttstock pä god bokkonst.
Men ingen kan neka, att de äro gjorda
»con amore», att konstnären levat sig
in i diktens värld och vetat uttrycka den,
så att vi tro och minnas. Den som sett
dem har svårt att komma förbi dem till
en annan syn pä gestalterna. Viktor
Rydberg var ju även själv på det
högsta tillfredsställd med dessa bilder.
Singoallaillustrationerna tillkommo
midt under det att konstnären rustade
sig för sitt största monumentala verk,
freskerna i Nationalmusei nedre
trapphus. I dessa fanns det till följd av
motiven föga utrymme för det romantiska,
men Carl Larsson kunde desto mera
hänge sig åt detta i de lunetter han år
1898 målade för Kungl. Operans foyer.
Dessa arbeten äro alldeles med orätt
skjutna åt sidan. Hur mänga ha
verkligen sett dem, för övrigt? Det måste
medges, att det kräver en särskild
föresats och ansträngning att studera och
njuta dem. Högt upp under taket i det
smala rummet äro de anbragta, och
parkettpubliken förvånar sig över de
besynnerliga individer, som ställa sig och vrida
nacken ur led för att speja efter
någonting märkvärdigt ovanför gesimsen. Men
mödan lönar sig. Mera fritt inspirerad
och genialt diktande, koloristiskt
lyckligare, har konstnären knappast varit. Jag
skulle nästan våga påstå, att dessa
lunetter äro det vackraste Carl Larsson
målat, med tonvikt på målat. Bilderna,
sex till antalet, framställa Bardasången,
Folkvisan, Medeltidsmysteriet,
Karusellen, Herdespelet, Jenny Lind.
Under de vitstammiga björkarna, vid
foten av en blodbestruken gudabild
sitter den isgrå barden och slår sin harpa
och sjunger. Sänkt i tunga tankar
lyssnar en ungmö till de än brusande vilda,
än klagande veka tonerna.
Borgarna ha timrat en ställning vid
muren och spela ett Gudi täckeligt spel.
I sida kläder stiga änglarna på
himla-stegen. Sankte Mikael med rustningen
flammande som eld i det röda
kvällsljuset lyfter sin glaven mot den svarte
djävulen, som smyger omkring i
skuggan. I förgrunden dyker narren upp
med sin röda hätta.
En ryttare i purpur och guld
spränger fram på en frustande svart strids-
566
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
