Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Två franska medeltidsdiktare. Charles d’Orléans — François Villon. Av Albert Ehrensvärd. I. Charles d’Orléans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Två franska m edelt ids diktare
Charles d’Orleans — Francois Villon
Av Albert Ehrensvärd
ET FEMTONDE seklet är
i Frankrike liksom
annorstädes en brytningstid. Den
feodala samhällsordningen,
överallt stadd i upplösning och
urartning, utkämpar sin avgörande kamp med
konungamakten, som går segrande ur
striden.
Det medeltida åskådningssättet, en
underbar vävnad av mystik, innerlighet,
verklighetstomma formler och en
kritiklös tro på legender och hörsägner,
börjar vika för forskningens och sanningens
krav. Söderifrån tränger renässansen in,
och den franska gotiken, som ännu i
detta århundrade, särskilt inom den
profana byggnadskonsten, har
åtskilliga mästerverk att uppvisa, såsom
Jacques Coeurs’ hus i Bourges och
Musée de Cluny i Paris, bär tydliga
spår därav.
Men om detta tidevarv således på
det andliga området företer bilden av en
brytningskamp mellan idéer och
föreställningssätt, som under sekler behärskat
världen, men numera befinna sig i
upplösning, och en ny åskådning, inrymmer
det å andra sidan också de mest
tragiska momenten av en hundraårig yttre
kamp, vars insats var ingen mindre än
Frankrikes tillvaro såsom en självständig
stat.
Egendomligt nog äger den
förvild-ningens tid, såsom vilken större delen
av detta århundrade kan betecknas, ett
rikt litterärt liv. Det må vara, såsom
den främste kännaren av den franska
medeltids-litteraturen Gaston Paris
anmärker, att denna litteratur bär en
övervägande borgerlig prägel, varmed han
avser en litteratur fjärran från
upphöjdhet och där småttskuren och förtalsjuk
satir och grov cynism ha fått ett
vidsträckt spelrum. Men denna litteratur
äger i alla fall två skalder, den ene av
första ordningen, den andre ■— låt vara —
på ett långt lägre plan, men intagande,
full av behag och ersättande genom en
fin och förnäm framställningskonst vad
som brister i ursprunglighet — förövrigt
i allt varandras motsatser. Den senare är
Charles d’Orléans, medlemmen av
Frankrikes konungaätt, den förre är
studenten och landstrykaren francois
ViL-lon.
Jag har trott att det för en svensk
publik kunde vara av intresse att äga
tillgång till några av dessa båda
personers dikter. Men samtidigt med ett
återgivande av dem i svensk översättning
torde också några ord böra ägnas åt
deras liv och personligheter. Det är
nödvändigt att se deras verk i denna
belysning.1
1 Ja& gör naturligtvis icke anspråk på att komma med några nya fakta. Men å andra
sidan har jag förmånen att kunna stödja mig på två verk av den främste nu levande
kännaren av Frankrikes historia under 1400-talet, Pierre Champion. Hans båda digra arbeten:
Vie de Charles d’Orléans (Paris 1911) samt Francois Villon, sa vie et son temps (Paris 1913)
torde för en svensk publik vara jämförelsevis obekanta.
571
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
