Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Två franska medeltidsdiktare. Charles d’Orléans — François Villon. Av Albert Ehrensvärd. I. Charles d’Orléans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Två franska m e d e l ti d s di k t ar e
, hans hopp om att återse sitt hemland
brast, var det också förbi med hans
stolthet.
Han blev, vad vi skulle kalla med
en frän det stora kriget hämtad term,
défaitist. Han var icke bland dem som
ville hålla ut »jusqu’au bout» — ända
till dess inkräktarna kastats ut ur
Frankrike. Han trodde ej på Frankrikes seger
— och det just i det ögonblick, då det
äntligen ljusnade och Jungfrun av
Or-léans’ insats blivit vändpunkten i det
långvariga kriget.
Han hoppades numera sitt frigivande
allenast av ett fredsslut, och han var
villig att verka härför. Ingen modern
fredsvän kunde starkare uttala sig om
krigets förbannelser än han. Äter och
åter vänder han tillbaka till detta tema.
Han anropar Jungfrun att bedja för fred,
han besvärjer prelater »et gens de saincte
vie», höga herrar och låga, att göra det
samma: kriget stänger skolor, ödelägger
kyrkor, bringar de stora herrarnas
förmögenhet i händerna på »meschans gens»
(åsyftar han »les nouveaux riches»?),
förtrycker och utsuger fattiga — »priez
pour paix, le vrai trésor de joie» —
slutar varje strof. Och berodde det blott
på honom, skulle alla krig för alltid vara
bannlysta. Det är ett formligt hat mot
krig som genomandas den furstlige
fångens dikter från slutet av hans långa
fängelsetid.
När han äntligen 1440 lösgives, sker
detta under bemedling av Filip den gode,
Johan den oförskräcktes son och arvinge.
Hans försök att framtvinga hämnd å denne
ändar således med att han mottar en
väntjänst av sonen.
Men under tiden hade Jean Sans-Peur,
det får ej glömmas, skördat sin onda
gärnings lön, då han mördats på
bryggan vid Montereau år 1419.
Blodsoffret var utkrävt, och intet stod längre i
vägen för en försoning mellan de två
37—Ord och Bild, jo:e årg.
rivaliserande furstehusen, och denna
beseglades ytterligare genom ett giftermål
mellan den nu nära 50-årige Charles,
som under fångenskapen för andra
gången blivit änkling, och hertigens av
Bourgogne allenast 14-åriga systerdotter,
Maria av Cleve. Men en sådan
åldersskillnad besvärade ej dåtiden mycket,
om ett giftermål av andra grunder
ansågs önskligt -— hade man ej en
mansålder tidigare sett den nästan 60 årige
hertigen av Berry, Charles’ grand onkel,
stor samlare och konstvän och vars
bönbok nu utgör en av de förnämsta
konstskatterna från den senare medeltiden,
ingå äktenskap med en liten 12-årig
prinsessa?
När Charles d’Orléans efter 25 års
fångenskap kom tillbaka till sitt land,
hände det nog honom som i sagan den
förtrollade prinsen, som efter en lång
sömn vaknar upp och finner allt
förändrat omkring sig.
När han lämnade Frankrike var detta
en tummelplats för de stora herrarnas
maktlystnad och självsvåld, men under
mellantiden hade Karl VII, som efter
Jungfruns av Orléans död blivit väckt
liksom till nytt liv, med seg och
långsam kraft samlat omkring sig spillrorna
av sitt söndersplittrade rike. Det är
en ny tid som bryter in, och själv har
Charles d’Orléans inför konungen
offentligen betygat, att icke sedan länge någon
av hans företrädare haft riket så helt i
sina händer som han.
För en politik sådan som Charles
bedrivit före sin fångenskap fanns
numera icke samma utrymme som förut.
Själv var han också en förändrad man,
och sin kärlek till fred och ovilja mot
krigiska äventyr bibehöll han sitt
återstående liv. Stort var icke hans
inflytande, men så långt det räckte använde
han det till att utjämna tvistigheter, och
särskilt bemödade han sig att hindra
577
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
