Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Två franska medeltidsdiktare. Charles d’Orléans — François Villon. Av Albert Ehrensvärd. I. Charles d’Orléans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Albert Ehrensvärd
varje fall till konstens och särskilt
lyrikens stora förnyare höra sällan de,
som från födelsen omgivits av ett nät
av traditioner och fordringar, som
omedvetet omslutit deras själ. Det ligger
naturligare för dem att spinna vidare på
trådar, som andra redan tvinnat, till dess
de sköra av ålder och bleknade till
färgen brista.
Det är därför icke något
anmärkningsvärdt, om Charles d’Orléans icke
har haft kraft att bryta sig ur den diktart
och det föreställningssätt, i vilket han
uppfostrats och icke i sin konst
ingjutit något av en starkare personlighet.
Det är även förklarligt, om han i det
största av de diktverk han efterlämnat,
le Poème de la prison, en samling av
ett sextiotal ballader från fängelsetiden
i England, endast undantagsvis lyckats
träffa så djupa strängar i vårt väsen,
att vi oemotståndligt gripas av honom
och göra hans lidanden till våra egna.
Han skildrar i dessa ballader alla
kärlekens kval, någongång dess lycka,
men framförallt sorgen av att vara skild
från den älskade. Han erfar till slut
hennes sjukdom, och hans oro går över
till förtvivlan över hennes död. Och så
är han beredd att avsäga sig kärlekens
tjänst, vilken han trofast utfört, och i
en samling dikter, som ansluta sig
härtill, skildrar han, hurusom kärleken
fri-kallar honom från vidare tjänstgöring,
och med ögon fyllda av tårar tar han
från nu sin tillflykt till Non-chaloir,
ålderns bleka och illusionslösa
resignation. Denna Non-chaloir går sedan
ständigt igen i hans dikter såsom hans själs
läkare.1
I sin helhet är denna diktsamling så
blodlös att man har frågat sig, om icke
den älskade vore allenast en sinnebild
av hans franska fosterland. Det hela
skulle således vara en omklädning för
fångens längtan till sitt hemland.
En naturligare förklaring, som givits
av den senaste utgivaren av hans
dikter, Charles d’Héricault, är att han icke
åsyftar någon viss person, utan endast
i allmänna ordalag ägnat kärleken sin
hyllning. Utan tvivel talar åtskilligt till
förmån för en sådan uppfattning. Den
färglöshet som vilar över den person,
vilken alla dessa hyllningar bringas, ger
stöd däråt.
Men nu möter ännu en förklaring.
För Pierre Champion står det klart, att
dessa dikter äro ägnade Charles’ andra
hustru, Bonne d’Armagnac. Hon har i
det föregående endast skymtat förbi, och
några ord måste därför tilläggas om
henne.
Man känner ej så synnerligen
mycket om henne. När giftermålet ingås
1410, är hon ej fullt 12 år och således,
när de båda makarna år 1415 för alltid
skiljas, endast omkring 17 år. Hon drog
sig därefter, som det anstod en hustru
som blivit försatt i ett halvt änkestånd,
tillbaka från världen och vistades jämte
modern, Bonne de Berry,
huvudsakligast i Rodez i Syd-Frankrike. Hon
synes liksom modern ha varit en from och
välgörande kvinna och icke utan litterära
intressen. När hon dog kan ej med
säkerhet angivas; hon är ännu i livet 1430,
men när modern dör 1435, tillhör hon
ej mer de levande, och det antages att
hon gått bort kort fore denna.
Det är allt vad man vet om henne,
som skulle vara huvudpersonen i sle
Poème de la prison». Ett giftermål,
där politiska beräkningar i varje fall
spelat en mycket betydlig roll, några få
års av ständiga krig stört samliv
mellan dessa unga makar, som båda voro
halvt barn ännu, och slutligen en lång
skilsmässa, där hoppet om återseende
oblidkeligt korsades genom hustruns för
1 »Doktor Sinnesro», se nedan: / dag
Sankt Valentini dag.
5 84
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
