Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Huvudströmningar och huvudpersoner inom Tysk-Österrikes moderna diktning. Av Maja Loehr. Översättning från författarinnans manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ma ja Loe hr
färdigheten som världslitteraturen äger, och
1919 skrev han för uppförandet på
Burg-teatern en fritt diktad prolog härtill, som
ohöljt uttalar de pacifistiska tendenserna
och förhoppningen om världens återlösning
genom kärleken. Pacifistisk och
revolutionär är också hans 1920 utkomna roman
»Der Ermordete, nicht der Morder ist
schuldig», vilken dock i sin konstnärliga
utformning och sitt tankeinnehåll icke på
långt när når upp till den storslagna plan
som torde ha föresvävat författaren; den
verkar mera som en karrikatyrmässig och
småskuren framställning av ett enskilt fall
än som en principiell utredning av
världsförhållandena. Hans obestridligt mest
betydande verk är den »magiska trilogien»
»Der Spiegelmensch» (1920), i vilken
inflytandet från de på senaste tid även i
Österrike starkt framträdande teosofiska
strömningarna gör sig gällande.
Spegelmänniskan, det är den egoistiska principen
hos människan, genom vars övervinnande
hon först träder in i stadiet av sant andligt liv.
Här måste också nämnas en
skriftställare. som, ehuru han nu ej längre räknas
till de unga, dock genom allt sitt verkande
städse varit en de yngstas apostel.
Hermann Bahr (född 1863 i Linz, Övre
Österrike) är betydande, icke så mycket genom
sina egna diktalster som genom de otaliga
fina och spirituella essayer, vari han
liksom i en klar spegel uppfångat bilden av
alla tidsföreteelser på det andliga och
konstnärliga området och på oändligt
förstående sätt delgivit dem åt sina samtida.
Den som vill få en bild av hela
Mellaneuropas andliga liv under de tre sista
årtiondena, kan icke förbigå hans böcker »Studien
zur Kritik der Moderne» (1894), »Bildung»
(1900), »Buch der Jugend» (1909), »Essays»
(1912); en förträfflig inblick i hans
konstbetraktande produktion skänker den 1913 hos
S. Fischer i Berlin utkomna »Hermann
Bahr-Buch», där talrika av hans i tidskrifter
kringströdda artiklar äro sammanförda. Med
sin förmåga att leva sig in i främmande
temperament, med sin behagfulla och lätta
stil och icke minst med sin varma, genom
allt klander frambrytande kärlek till sitt
land är han den mest fulländade företrädaren
för österrikisk intellektualitet. I sin egen
litterära produktion, som sträcker sig över
flera årtionden, genomlöper han efter
vartannat naturalismens, den franska
dekadens-poesiens och det inhemska lustspelets
stadier. I hans senare dramer framträder
släktskapen med Bernard Shaw i ögonen
fallande. Hans specialitet är original
av-båda könen, apostlar för en ny etik.
Hermann Bahr: Teater. Övers. Karin Allardt. Bonnier 1920. — Koncerten, övers. Fr.
Hedberg. Sv. Teatern 10/ 19x0. — Barnen, övers. K. Hedberg. Dram. teatern S4/n 1911. — Principen,
övers. G. Klintberg. Sv. Teatern 9/4 1913. —- Leka gifta. Övers. Cederlund. Lorensbergsteatern
12/9 1921. — Mästaren. Övers. G. Linden. Dram. teatern (under förberedelse).
602
Arthur Schnitzler.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
