Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Huvudströmningar och huvudpersoner inom Tysk-Österrikes moderna diktning. Av Maja Loehr. Översättning från författarinnans manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tysk-Österrikes moderna diktning
talande bilder ur det gammalwienska
bor-garlivet. — Müller-Guttenbrunn strider
i sina talrika romaner — däribland den
1918 avslutade trilogien »Der grosse
Schwa-benzug», »Barmherziger Kaiser!» och
»Joseph der Deutsche» — för tyskhetens
bevarande i den tyska språkön i Banatet midt inne
i Ungarn samt skildrar dess uppkomst och
tillväxt sedan den tyska koloniseringens
dagar under Josef II. — Rudolf Greinz
giver i sina känsliga och humoristiska
böcker »Tiro er Bauernbibel», »Die Stadt am
Inn», »Unterm roten Adler», »Aus’m heilig’n
Land’1» skisser från Tyrolen, den skönaste
ädelstenen i Österrikes förlorade krona.
Slutligen må utan anspråk på
fullständighet nämnas ännu några namn, vilka i
en mera ingående uppräkning av de
litterära rösterna från Tysk-Österrike icke få
saknas, nämligen tyskböhmarna Franz Karl
Ginzkey (född 1871), lyriker och
romanförfattare, med diktsamlingarna »Das
heim-liche Läuten» och »Befreite Stunden» samt
den bästa bland hans romaner »Der von
der Vogelweide», i vars medelpunkt
Österrikes störste minnesångare står, och Hugo
Salus (född i Prag 1866), en kultiverad
och själsfin lyriker och novellist; lyrikerna
Felix Braun (född i Wien 1885) och Max
Mell (född i Marburg 1882); förkämpen
för tyskhetens bevarande gent emot de
slaviska folkens anstormande, Robert
Hohl-baum (född i Jägerndorf i Schlesien 1886)
med sina romaner »Oesterreicher» och »Der
Öwige Lenzkampf»; dramatikern Stephan
Zweig, vilken gör propaganda för
världsfred och folkförsoning, med dramerna
»Thersites» och »Jeremias»; den med
framgång på Wiens Burgtheater spelade,
teck-niskt skicklige Thaddäus Rittner (född i
Lemberg 1873), författare till talrika
dramatiska arbeten, däribland »Der Garten
der Jugend» och Don Juan-pjäsen
»Unter-wegs»; Hans Müller (född i Briinn 1882),
som i sina kåserande förstlingsarbeten
lovade mycket som han tyvärr alis icke hållit
inom den högre litteraturen, men som
åtnjuter oförminskad popularitet hos den stora
teaterpubliken, i det hans dramer »Könige»,
»Der Schöpfer» och »Die Sterne» blivit
repertoarstycken på Burgtheater; samt
slutligen lyrikern och prosaberättaren Alfons
Petzold (född i Wien 1882), vilken
utgått ur arbetareklassen och har fått sin
skolning dels som autodidakt, dels vid Wiens
folkbildningsanstalter och som uppnått ett
beaktansvärdt herravälde över formen; hans
socialistiska åskådning har sina rötter icke
i partipolitik utan i människokärlek.
Det kan icke ligga inom ramen för
denna skildring att närmare ingå på den
österrikiska krigspoesien, hur intressant och
psykologiskt värdefull för kännedomen om
österrikiskt väsen en sådan undersökning
än skulle vara. Jag vill därför endast i
korthet framhålla två viktiga drag, för att
karaktärisera dessa speciella litterära
produkter. För det första att man, särskilt
under de första krigsåren, i det omätliga
flödet av dessa, övervägande från
dilettant-pennor stammande, tidsdikter kunde
konstatera ett verkligt återuppvaknande av den
tyska folksången, vari alla stånd och
klasser, båda könen och varje ålder deltogo,
och att dessa sånger därför nästan
alltigenom bära epigondiktningens prägel och
ansluta sig till bekanta mönster från
frihetskrigens tid. För det andra att med
få undantag de litterära diktarna,
»yrkesdiktarna», tego under denna tid eller
behandlade ämnen som lågo kriget fjärran.
Med avseende på stoffet kan man särskilja
två grupper bland krigsdikterna: den
övervägande mängden, hållna i modig,
förhoppningsfull, segerviss ton, som alla
framhäva den järnhårda uthållighetens plikt,
samt ett mindre antal, som även i
kamptidernas rus ropa ut människokärlekens
eviga bud över den fanatiskt upprörda
världen. Inom båda grupperna är man
starkt medveten om lägets allvar, överallt
klingar uppfattningen av kriget såsom ett
försvarskrig igenom, högst sällan får ett
tygellöst hämndbegär luft. Bland de
diktare som blandat sina stämmor i
krigslyrikens kör är Wildgans redan omnämnd
med sina ståtliga »Flugblätter»; Petzold,
Zuckermann, Selusich, Ginzkey, Leo Heller
hava lämnat talrika bidrag, vilka till en
del icke blott äro att skatta som
intressanta tidsdokument. Särskilt vill jag fästa
uppmärksamheten på den av äkta
österrikisk anda uppfyllda, konstnärligt högt
stående samlingen krigsdikter »Glocken im
Stephan Zweig: Komedianten. Övers. A. de Wahl. Dram. teat. 19/n 1918.
39—Ord och Bild, jo:e årg. 60Q
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
