Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Åkerbloms Edda och fornnodiska kulturvärden. Av Rolf Nordenstreng
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Åkerbloms
bra att återge fylkir med »fylkare», och
visir kan ju med förklaring översättas med
»vise» (»den som visar hären vägen»,
»ledare», »förare»; jfr. visen i bikupan);
och även ordet drotten är ju i ålderdomlig
stil brukbart; men Åkerblom kunde ju
gärna ha meddelat den upplysningen, att
det är det gamla nordiska ord som
motsvarar det från tyskan inlånade herre
(jämför S:t Drottens kyrkoruin i Visby);
grundinnebörden hos det nordiska ordet
är »den som har en skara, ett följe». Så
långt är allt godt och väl. Men när
tolkaren kommer dragande med sexton andra,
för nutidsspråket alldeles främmande
fornord i lindrigt försvenskad form — då blir
den konstnärliga verkan alis icke
konstnärlig: då nås öga och öra av ett fullkomligt
intetsägande, i alla avseenden främmande
ord, som icke väcker andra känslor än
undran. När nutidssvensken hör konungen
kallas räse säger det honom ingenting,
ehuru hans ättefäder för tusen år sedan i
blinken uppfattade ræsir som »den som
leder stormningen».1 Ett riktigt slughuvud
kan möjligen kvista ut att allvalde är »den
som har ali makten», näppeligen däremot
att gram betyder »den vrede», än mindre
att hilme är »hjälmbärare» (hjälmen var
under folkvandringstiden ett
utmärkelsetecken för hövdingen). Milding
missförstås ofelbart: det betyder icke alis en mild,
men väl en givmild konung, och stille
ingalunda en stillsam och fredlig härskare,
utan »ordnande styresman» — det
latinska moderator svarar på pricken emot det
fornnordiska ordet. Fullkomligt
ogenomskinliga äro tengel (»den som samlar
omkring sig folket eller hären»), skate
(»toppskottet»), jåvur (»bäraren av
vildgaltssmyc-kad hjälm»; denna innebörd var nog
redan på vikingatiden bleknad), tygge
(»härförare»), yngve (»dyrkare av guden Ing» =
Frö) samt budlung, dagling, lovdung,
sikling, sköldung, som alla känneteckna
konungen sora ättling till en namnkunnig
stamfar. Intet av dessa ord har Åkerblom
förklarat, endast avfärdat dem alla i klump
som liktydiga med konung. Jag är djupt
förvissad om att flertalet av dem över hu-
1 Även om ordet verkligen sKulle vara lån från
anglosax. ræswa, har det av nordboarna säkert
uppfattats som en avledning av rås, »lopp»,
»stormlopps. Dess fornengelska ursprung är för
resten icke oomtvistligt.
vud icke alis borde nyttjas i den svenska
tolkningen och på läsarna verka enbart
störande.
Eddakvädena ha tyvärr icke kommit
till oss sådana de ljödo från läpparna på
de skalder som hade diktat dem. Redan
i forntiden ha de troligtvis på sin vandring
från mun till mun undergått ändringar
här och var. Några ord, kanske några
strofer ha glömts bort, nya inskjutits i
stället, två eller flere kväden om samma
ämne ha slagits ihop, mer eller mindre
skickligt. Och de medeltida nedskrivarna
samt deras avskrivare ha ofta i sin tur
ytterligare drygat ut kvädena. Stundom
äro inskotten alldeles påtagliga och
mycket störande. Men i andra fall är det
ytterst svårt att avgöra vad som är
ursprungligt och vad som är senare tillägg. Där
står gissning mot gissning. Och det kan
hända, att några strofer som av somliga
forskare påstås vara senare inskjutna
likafullt passa rätt bra i stycket där de stå,
ja att kvädet rent av skulle i åtskiliga
avseenden lida på deras uteslutning. Det
förefaller mig som om Åkerblom hade
varit väl snar att stryka sådana inskott.
Det kan vara filologiskt rätt, att han ur
kvädet om Helge Hjårvardsson har
borttagit de nitton stroferna om havstrollet
Hrimgärd, det är troligtvis så. Men de
passade rätt bra i det sammanhang där de
i handskriften stå, de gjorde åtminstone
ingen skada där. Åkerblom har flyttat ut
dem därifrån och satt dem under särskild
överskrift, och på det viset verka de
något lösryckta och bortkomna. Det må nu
emellertid vara händt. Men att ur första
kvädet om Helge Hundingsbane plocka ut
den kulturhistoriskt intressanta trätan
mellan Gudmund Granmarsson och Sinfjåtle
är i alla fall en knappast lovvärd djärvhet.
Det är alis icke så säkert, att den över
huvud är ett inskott: Henrik Ussing (»om
det indbyrdes Forhold mellem
Heltekvadene i ældre Edda») såväl som
Hederström (»Fornsagor och Eddakväden» II)
hålla den för äkta. En gammal regel lyder:
i tvivelsmål bör man avstå från handling;
och den gäller också i fall som detta.
Trätan ger det glittrande glada kvädet en
påspädning av frisk, om ock burlesk
komik, som passar utmärkt i stilen. Ar
trätan ett inskott, är den ett gammalt sådant
och ett godt dylikt. Lösbrutet och slängt
615
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
