- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettionde årgången. 1921 /
620

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Åkerbloms Edda och fornnodiska kulturvärden. Av Rolf Nordenstreng

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Rolf Nordenstreng

De skulle ha förstått Stjernhjelms gravskrift
över sig själv: vixit dum vixit lætus, så
länge han levde, levde han glad. Ty
»glad» är ett vanligt tilläggsord på
forn-kämparna, och ofta möter oss i kvädena
glädjen över att leva i fränders och vänners
krets på den vänliga jorden.

Bättre vid liv

®n ’igga där livlös!

Blott han lever, en karl får nog ko.

En lågande eld

slog upp för den rike,

som utanför dörren låg död.

Till häst en halt,
som herde en enhändt,
i drabbning duger en döv.
En blind gagnar mer
än en bränd och gravsatt.
Ej länder ett lik till gagn.

Så lyda i Åkerbloms tolkning tvenne mycket
kända strofer i Håvamål, som tydligt vittna
om att de gamles grundsyn på livet icke
var så uteslutande tragisk, utan tvärtom
ganska ljus. Och liknande toner ljuda emot
oss mångenstädes i kvädena. Det gladaste,
det festligaste av dem alla är utan
jämförelse det första kvädet om Helge
Hundings-bane, som rent av glittrar av ungdomlig
självkänsla, bragdlystnad och segerrus, på
samma gång det ger en målande och
medryckande skildring av forntida krigarliv.
I olikhet med detta är det s. k. andra
kvädet om samme hjälte — rättare de
medels prosatext sammanhållna brottstycken
av kväden som gå under detta namn —
något av det innerligaste och vackraste
som fornnordisk kärleksdiktning kan
uppvisa, gripande och rörande utan
känslosamhet. Men också i de övriga
hjälte-kvädena, i hela den stora räcka som
handlar om Vålsunga- och Gjukungaätterna och
deras tragiska öden, finnas rika skatter av
både djup känsla och lyftande tankar, allt
framställt i denna sammanträngda form
som endast låter det för handlingen och
stämningen oumbärligaste träda fram och
just därför gör så mycket starkare verkan
än vår tids bredare och detaljrikare sätt
att skildra. Det var ett upprört och
oroligt tidevarv vars händelser och kultur ligga
till grund för dessa kväden :
folkvandringstiden — icke vikingatiden, som kanske
många tro. Därav följer visserligen att
strid och härnad äro ofrånkomliga i dem;
men detta är endast bakgrunden, och i

förgrunden stå själsstrider och spörsmål om
kärlek, rätt och ära. De ämnena kunna
aldrid bli föråldrade. Och hur många fina,
ädla tankar möta oss ej hos dessa hjältar
och hjältinnor! Läs t. ex. det första
Gudruns-kvädet! Gudrun sitter stel av förtvivlan
vid den mördade Sigurds lik, tyst och tårlös.
Den ena efter den andra söker bringa henne
lindring i sorgen och hjälpa henne att lätta
den genom gråt, men fåfängt. Gjavlaug,
hennes faster, klagar över sina många olyckor
och prövningar, Härborg, Hunalands
drottning, har än tyngre sorger att yppa. Men
Gudrun sitter lika stel i sin bottenlösa sorg.
Då kommer hennes syster Gullrand:

Lakanet hastigt
hon lyfte från Sigurd,
hon vände hans kudde,
vred den mot makan.
»Se din käre!
Kyss hans läppar,
Som slöt du i famnen
fursten i livet!»

Blott med en enda
blick såg Gudrun:
håret blodat
på härskaren såg hon;
brusten var blicken,
som brann så glansfull,
den höges hugborg1
av hugg var skuren.

Då grät Gudrun,
Gjukes dotter,
tätt och ymnigt
tårarna föllo.
Och gässen2 skreko
gällt på gården,
de härliga fåglar,
som den höga ägde.

Eller läs i det första Atlekvädet hur
Gudrun midt i sitt enligt fornnordisk
rättsuppfattning ofrånkomliga hämndevärv likväl
tänker på de oskyldiga hundarna, löser dem
och släpper ut dem ur hallen, innan hon
sätter eld på den och bränner inne Atles
druckna hird, som har tagit del i det
svekfulla och grymma dråpet på hennes bröder.
I sin lidelses övermått glömmer hon dock
icke att hundarna ingen del hade i
nidingsverket. Det är ett fint drag av kvädets skald.

Man kunde vidare hänvisa till det
rörande kvädet Oddruns klagan, som ger luft

1 Bröstet.

2 Gässen höllos fordom som prydnadsfåglar
och voro högt skattade.

620

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:58:00 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1921/0676.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free