Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Åkerbloms Edda och fornnodiska kulturvärden. Av Rolf Nordenstreng - Svensk lyrik. Av Sverker Ek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Åkerbloms Edda och fornnordiska kultur v är den
åt en kvinnas bittra sorg över att icke ha
fått förenas med sin älskare, utan fastmer
har fått se honom lida en kvalfull död.
Dess ämne kan aldrig bli föråldrat, och
de känslor det uttrycker äro så djupt
allmänmänskliga, att det verkar i god mening
modernt, fast nio århundraden ligga mellan
vår tid och skaldens.
Har man läst detta och mycket annat
liknande, som Eddan är så rik på, lär man
näppeligen stämpla enbart barbariet som
fosterländskt. Snarare har man skäl att
på allvar fråga sig: ha vi själva moraliskt
hunnit mycket förbi våra forntida ättefäder?
Månne icke mycket av vad vi skryta med
i fråga om humanitet o. dyl. väger måttligt
tungt mot de gamles tveklösa moraliska
mod och orubbliga äretrohet?
Om gudakvädena behöver jag icke vara
mångordig. Det hör till allmänbildningen
att ha ett hum om Voluspä och Havamal
samt Hammarhämtningen och kanske något
mer. Om innebörden av den djuptänkta
sången om Vavtrudner är redan talat.
Läggas sä därtill sången om Skirners färd och
de båda om Svipdag, så torde de
värdefullaste av de mytiska sångerna vara nämnda.
Det lönar mödan att ta ingående kännedom
om dem alla, ty där möta både vida
rymder och spanande tankar på samma gång
som en stark känsla av det sublima.
När en pojke i skolåldern för trettio
år sedan med förtjusning och lyftning läste
Eddan i gamle Gödeckes visserligen rätt
knaggliga, men dock av stark stämning
burna tolkning, och när han därav fick
outplånliga, för hela hans personlighet
grundläggande intryck —vilken upplevelse
måtte det då icke bli för svensk ungdom
att lära känna de vördnadsvärda kvädena
i den glansfulla, glidande form som Axel
Åkerblom har givit dem!
Sv ensk ly r i k.
Av Sverker Ek
cü
DET ALLMÄNNA
omdömet ha Heidenstams Nya
dikter och Karlfeldts Flora och
Bellona varit de två stora
händelserna innanför de senare årens lyriska
produktion. Hur högt jag än skattar
särskildt Karlfeldts sjukdomsdikter, förefaller
det mig som om både hans och
Heidenstams diktsamling lånade sin mesta kraft
från de minnen de väcka från skaldernas
äldre men evigt unga diktning, och jag
anser det för avgjort, att bådas verkliga
insats har gjorts långt tidigare. Vår verkliga,
vår levande unga lyrik finner jag i Dan
Anderssons Svarta Ballader, i Pär
Lagerkvists dikter och i Sten Selanders
Vägen hem.
Jag medger, att jag ej från början hade
klart för mig, att Vägen hem var en
verkligt stor diktsamling. Det finnes något så
tungt och vresigt i Selanders kynne, att
han ej alltid får versen att leva. Hans
diktnings källa liknar mest av allt en vak
huggen i isen. Det festliga, vårliga,
fjä-rilsvingade, som även en nordbo gärna vill
finna i sin lyrik, har helt förvägrats honom.
I stället äger hans dikt stundom den
resning av stor stil, som kommer själva
tyngden att verka bärande och lyftande. Hans
Morgonvandring in i ensamheten,
tystnaden och glömskan blottar vad vi nordbor
hemligt känna som den stora lyckan:
Solgyllne ensamhet!
Lärkornas sång är din röst och ljuset ditt öga.
Fri under vårljusa vidders
svala, oändliga himmel jag vandrar.
Vinden smeker mitt hår
svalt som en gossårens dröm.
Tigande lycklig vandrar jag bort,
bort från mig själv
mot det växande, väldiga havet.
Man kan säga, att det är ett något
fruset solsken i den dikten, men det är
samtidigt den skönhetsförnimmelse, som i dju-
Sten Selander : Vägen hem. Dahlbergs förlag.
621
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
