Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Två franska medeltidsdiktare. Av Albert Ehrensvärd. II. François Villon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Albert Ehrensvärd
furstlige diktarens. Och även Frangois
Villons levnad, för att icke tala om hans
diktning, är ett bidrag till kännedomen
om det Frankrike, som under en
mansålder var skådeplatsen för ett vildt och
förhärjande krig. Även den fattige och
obetydlige studenten har, om än icke
så omedelbart som den på samhällets
höjder födde fursten, rönt återverkan
därav i sitt liv.
Det är med tämligen stor säkerhet
som man kan ånge Frangois Villons
födelseår till 1431. Det är ett stort, ett
tragiskt år i den franska historien;
»Jeanne la bonne Lorraine», som Vilion i
en av sina mest kända dikter kallar
henne, gick nämligen då sin offerdöd
till mötes.
Den lille Frangois Montcorbier, som
han antagligen hette, var född av ringa
och fattiga föräldrar. I den dikt, som
han skriver i sin moders namn till den
Heliga Jungfruns ära, låter han henne
själv benämna sig »en gammal fattig
kvinna, som intet vet och aldrig har
läst en bokstav». Om fadern känner
man intet utom att han, när sonen skrev
»le grand testament» sedan länge var
död. Han har antagligen dött, då
Frangois ännu var ett helt litet barn, och
det har väl bidragit till moderns beslut
att anförtro sonens uppfostran åt en
frände, den lärde och välbeställde Maitre
Guillaume Villon. Det är han som
skänker gossen det namn, som han skulle
göra så vanärat i livet och så stort
efter döden. När Frangois anförtroddes
honom, skrev man troligen I43S- Också
det är ett minnesvärdt år i Frankrikes
historia. Då måste nämligen
engelsmännen omsider lämna Paris, och Karl VII
kom ändtligen i besittning av sin
huvudstad, fast han först två år senare höll
sitt högtidliga intåg däri.
Maitre Guillaume Villon var ingen
obetydlig person i det dåtida Paris.
Han var kaplan i klostret Saint-Benoit
på den vänstra Seine-stranden uppe i
lärdomskvarteret vid Sorbonne; han var
klostrets prokurator och mer än så. I
en tid då kyrka, universitet och skola
bildade liksom en jordisk avbild av den
gudomliga treenigheten, beklädde han
vad vi skulle kalla en
professorsbefattning i den kanoniska rätten. Han var
vidare en ganska förmögen man, som
ägde flera hus i Paris, och han åtnjöt
ett välförtjänt anseende och umgicks i
huvudstadens bästa borgerliga kretsar.
Man får således icke överdriva Frangois
Villons fattigdom eller ringhet — det
var icke litet att räkna en sådan
man som sin beskyddare och
adoptivfader.
Men det långvariga kriget kastade
sin skugga över hans uppväxtår. Även
vi, som ha upplevat det stora kriget
och nära nog inför våra ögon ha ali
den namnlösa förödelse som det kommit
åstad, kunna knappast göra oss ett
begrepp om livet i det dåtida Paris.
Vare sig engelsmännen eller
fransmännen voro i besittning därav, rådde
ständiga fejder alldeles utanför stadens
portar. Hungersnöd och pest härjade.
Endast år 1438 bortrycktes av denna
farsot 50,000 människor av en
befolkning, som väl knappast räknade mer
än det fyra- eller femdubbla antalet.
Stormar och översvämningar rasade, och
de rike flydde sin kos. Landsbygden
närmast omkring låg övergiven och
förhärjad, och vargar strövade i stadens
omedelbara närhet — ja, drivna av
hunger beredde de sig tillträde till
densamma genom att följa Seinens
stränder. Hösten 1439 voro de särskilt
talrika och angrepo inom Paris’ murar
kvinnor och barn.
Utanför staden vågade sig ingen.
Det var icke blott vargarna som skrämde
därifrån, utan även förvildade hopar av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
