Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Två franska medeltidsdiktare. Av Albert Ehrensvärd. II. François Villon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Två franska m e d e l ti d s di k t ar e
landsknektar från det ena eller det
andra lägret, som drevo omkring och levde
av plundring och mord. De mest
fruktade voro les Ecorcheurs -—- en
fullständig samhällsplåga. De skulle till
namnet hetas vara i konungens tjänst,
men voro honom och hans trogna
undersåtar endast till skräck och bekymmer,
ända till dess att Karl VII 1444 fick
den goda idén att för att bli av med
dem skicka dem på härnadståg mot
Tyskland och Schweiz.
Det är i en sådan tid av förvildning
och laglöshet som den lille Frangois
växer opp. Det är de bestämmande
intryck han tager med sig från sina
barndomsår. Men han hämtar också andra
frän den stora staden, där hans
barndom förflöt. Där låg Paris på ömse
sidor om Seinen med sina många
kungliga slott, ett på den ryktbara ön la
Cité och ett annat i Saint-Pol, båda
vid denna tid redan halvt övergivna,
vidare ej långt från den nutida Place
des Vosges Hotel des Tournelles, så
kallat efter sina många tornspiror, och
slutligen Louvren långt ute vid stadens
utkant, ungefär som Haga i våra
dagars Stockholm. Med de kungliga
slottens torn och spiror tävlade de
oräkneliga kyrkorna och klostren — endast i
la Cité funnos utom Nötre Dame 15
kyrkor. Victor Hugo har i en av sina
ungdomsdikter gett en bild av Paris på
konung Jean-le-bon’s tid — således
ungefär tre fjärdedels sekel, innan den lille
Frangois kom till världen, men denna
dikt passar säkerligen lika väl in på det
Paris, där han nötte sina barnskor:
Cette ville
Aux longs cris
Qui profile
Son front gris
Des toits fréles,
Cent tourelles,
Clochers grëles,
C’est Paris!
Men där fanns mycket annat som
tilldrog sig uppmärksamhet. Där voro
de stora kyrkogårdarna, och bland dem
den ryktbaraste, »les Innocents», midt
inne i staden ungefär på den plats, där
nu Hallarna stå. Den fyllde många
kvarter, men ändå var den ej stor nog för
att lämna härbärge åt alla dem som
fördes dit. Men sedan jorden förtärt de
dödas kroppar, samlades resterna i de
stora benhusen, långa gallerier av trä,
där huvudskallarna grinade emot den
förbivandrande och ben lågo lagrade
över varandra. Men så underlig var
medeltidens uppfattning, att denna
samma kyrkogård var mötesplats för
befolkningen. Här trängdes om varandra
ungefär liksom i Palais-Royals arkader
på Restaurationens tid nöjeslystna och
dagdrivare. Stadens fala kvinnor hade
här sin marknad och tillhåll bland
alke-mister och gycklare. Processioner och
upptåg ägde rum, och över den plats,
som var ägnad de döda till deras sista
vila, drev livet sitt sorglösa spel i de
mest skiftande och brokiga former.
leke långt från Bastiljen var den
väldiga galgen vid Montfaucon med sina
sexton höga pelare sammanbundna med
kedjor, där de hängdas lik drevo av och
an för vinden omsvävade av kråkor och
skator. Det var en syn som nog kunde
fylla den lille Frangois med skräck, när
hans lekar förde honom ditut, och
omedvetet insög han de intryck, som engång,
då han själv stod nära att där ända sina
dagar, skulle omsätta sig i hans
berömda ballad om de hängde. På
broarna över Seinen voro bodar, där
handtverkare och guldsmeder arbetade. I
närheten voro fängelserna, la
Concier-gerie och le Chåtelet, med vilket senare
Frangois skulle göra bekantskap. Inne
i stadens trånga gator var ett virrvarr
av skyltar utanför husen med lustiga
namn och figurer, djur eller andra före-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
