Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Två franska medeltidsdiktare. Av Albert Ehrensvärd. II. François Villon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Albert Ehrensvärd
denna stad, vilket bäst av allt visar, att
han redan glidit långt ut på brottets
bana och att deltagandet i
inbrottsstölden i le Collège de Navarre var mera
än ett til fälligt felsteg. I Angers skulle
han nämligen undersöka möjligheten att
göra en inbrottsstöld hos en kyrkans
man, som ansågs inneha en större summa
penningar. På detta sätt börjar hans
vandringsliv.
Det är från samma tid som den
äldsta längre dikt av honom, som ännu
finnes i behåll, förskriver sig. Det är
det s. k. lilla testamentet. Då samma
form går igen i hans mest berömda dikt,
det stora testamentet av 1461, måste
några ord ägnas åt dessa dikter.
Testamenten spelade en mycket större
roll i dåtidens liv än de göra nu. Den
rike gjorde minutiöst noggranna
testamenten och utdelade alla sina tillgångar,
sitt bohag, sina smycken till vänner och
fränder. Den fattige följde efter råd
och lägenhet den rikes exempel. En
var lämnade föreskrifter om sin
begravning och uttalade sin fasta föresats att
dö i kyrkans tro och som dess lydige
son.
Frangois Villon, vars tillgångar utom
av hans geni antagligen bestodo
allenast av några mer eller mindre slitna
gångkläder och några mer eller mindre
ärligt förtjänade silvermynt i fickan, har
nu två gånger upprättat på vers sitt
testamente, där han oftast i parodiskt
högtidliga ordalag utdelar de obetydligaste
lösören eller också fingerade tillgångar
åt sina bekanta. Men denna i våra ögon
något tungrodda form, till vilken
förövrigt föredömen i tidens diktning icke
saknas, tjänar mestadels till att giva
ironiska och ofta bitande hugg åt dem,
som framkallat den icke alltför godlynte
Mäster Frangois’ vrede.
I det lilla testamentet berättar han,
hurusom han för att bli kvitt de hårda
bojor, vari kärleken fjättrat honom,
bestämt sig för att lämna Paris och bege
sig till Angers. Innan han företar en
så lång och farlig resa, har han
beslutat göra sitt testamente, och därefter
följer detta. Vi veta redan, att det var
helt andra motiv som lågo under
färden till Angers.
Under de fem vandringsåren, som
nu börja, kan Mäster Frangois sägas
uppträda under två vidt olika masker.
På tre ställen strävar han att bli
upptagen i de litterära skaldehov, som
höllos av medlemmar av det kungliga
huset. Det är först hos konung René av
Sicilien, som vid denna tid höll hov i
Angers — han tillhörde ju grenen
Anjou av huset Valois ■— som han, dock
utan framgång, söker sin lycka. Jag har
redan i det föregående omtalat hans
förbindelse med Charles d’Orléans och hur
föga han antagligen lyckats hos denne.
Bättre framgång hade han hos hertig
Jean de Bourbon, som residerade i
Mou-lins i mellersta Frankrike. Här tycktes
han verkligen en tid ha varit upptagen,
och dikter finnas i behåll, däri han
riktar en, som det synes, ej alldeles
resultatlös vädjan till hertigens givmildhet.
I det stora testamentet förekommer även
en indirekt hyllning åt Monseigneur de
Bourbon och hans residensstad.
Men han hade även andra
förvärvskällor än dessa furstliga gynnares
frikostighet. Det lider icke något tvivel
att han icke under dessa år tillhört ett
band av tjuvar och landstrykare, som
benämndes »les coquillards» och som
gjorde en stor del av Frankrike osäkert.
Ett bevis på hans förbindelse med dessa
är bland annat ett antal ballader skrivna
å den tjuvdialekt, som detta värda
sällskap begagnade.
Mycket har skingrats av det
mörker, som länge vilat över Frangois
Vil-lons liv, men naturligtvis kan aldrig full
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
