Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Två franska medeltidsdiktare. Av Albert Ehrensvärd. II. François Villon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Två franska m e de Itid s di kt ar e
självfallet intet gemensamt med t. ex.
Leconte de Lisle, som nära nog med
lidelsefull hetsighet vänder sig mot blotta
tanken på att döden vore annat än den
eviga sömnen. Förövrigt var det ju för
en dåtida människa icke möjligt att ge
uttryck åt en sådan uppfattning.
Särskilt Villon, som så starkt frestat sin
fromme beskyddare Maitre Guillaumes
tålamod och som redan hade ett sådant
syndaregister på sin rygg, aktade sig
nogsamt att yttra tvivel om kyrkans
läror. Men jag kan icke tro annat än
att om han så uppenbart har fruktat
döden och mer än någon givit gripande
uttryck häråt, så är det därför att han
icke varit fullt säker på att livet skulle
tändas på nytt för honom även bortom
graven. Om han till sin åskådning
varit kristen, har han i varje fall, som
Anatole France säger om Baudelaire,
varit en mycket dålig sådan. Han har
fruktat förintelsen mer än helvetet, och
jag rädes, att han framför Paradisets
fröjder har föredragit de stunder, som
den unge kaniken tillbragte i Fru
Sidonias sällskap.
Frangois Villon är dödens skald, men
han är även fattigdomens. Man har
kanske ibland med en viss överdrift
velat se i »le grand Testament» en
pamflett mot alla krigets rika uppkomlingar,
mot dessa som Charles d’Orléans
betecknade som »meschans gens». Även
i detta hänseende var den tid, varunder
han levde, en övergångsperiod: en rik
borgare, en stor bankir och köpman
som Jacques Coeur spelade politiskt sett
en mycket större roll än den högättade
hertigen av Orléans. Men i varje fall
kastar den eviga striden mellan
fattigdom och rikedom, skärpt genom det
långvariga kriget, sin återreflex på hans
diktning. Han har själv känt
fattigdomens kval, han har varit bland dem
som »pain ne voient qu’aux fenestres»,
som han så målande säger. Han vågar
ej heller pä detta område riktigt sjunga
ut; hur kunde han, som sä mycket
behövde de stores nåd, ge fritt lopp åt
sina känslor mot dem? Men just på
det våld, varmed han håller dem
tillbaka, märker man deras styrka.
Om något — och jag vänder
härmed tillbaka till Villon som dödens skald
— har tröstat honom över döden, sä är
det att den icke känner undantag till
person. Här fann han den allmänna
jämlikhet, som han fåfängt sökte i livet.
Det är sant, en och annan av de
mäktige resa sig präktiga gravvårdar,
medan säkerligen inga kronor eller spiror
smycka kistorna, vari hans, Frangois
Villons förfäder lagts till ro. Men vad
gör det? Allas kroppar gå ju samma
förruttnelse till mötes. Och borta i
benhuset »les Innocents», där finnes icke
den ringaste skillnad längre mellan en
högmodig prelat som Thiébaut d’Auxigny
och den fattige studenten. Kyrkans lära
skilde efter döden mellan det goda och
det onda utsädet, men Frangois Villon
njöt av tanken, att åtminstone på
kyrkogården voro alla lika, både de som ägt
att bjuda och befalla och de som lydt
dem — icke i kärlek men i fruktan,
både domaren och hans offer, både den
välbeställde borgaren och den
kringirrande landstrykaren. Midt i fasan för
döden har han häri funnit en känsla av
vällust.
Jag har sagt att Villon är
livsglädjens skald, men han är knappast
kärlekens, trots sin rika erfarenhet på detta
område och trots att han gärna utger
sig för dess martyr. Därtill är hans
uppfattning för enbart sensualistisk.
Inledningen till det lilla testamentet, däri
han skildrar en djupare känsla (till
Ca-thérine de Vaucelles eller Rose, kanske
olika namn för en och samma person)
är för mycket konstpoesi i tidens stil.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
