Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Två franska medeltidsdiktare. Av Albert Ehrensvärd. II. François Villon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Två franska m e d e Iti d s di k t ar e
men frånsett likheten i den situation,
som framkallat dessa båda dikter, äro
de så olika varandra som gärna möjligt.
Jag är som jag nämnt benägen att
från-känna Villon en djupare religiös
övertygelse, men vid dödens närhet har han,
som den medeltidens son han är, och i
känsla av sitt förspillda liv, i främsta
rummet gett uttryck åt sin ånger och
sin bön om tillgift för vad han brutit
samt sitt hopp att trots allt Gud ville
upptaga honom i sin himmel. André
Chéniers dikt andas det stoltaste
självmedvetande och det starkaste förakt för
hans orättfärdiga domare, och om han
ännu begär att leva, är det blott för att
kunna slunga hämndens viggar mot de
män, som han gjorde ansvariga för sitt
lands olyckor och för revolutionens brott.
Men han glömmer icke att han är på
en gång antikens senfödde ättling och
son av Encyclopediens tidevarv, och över
hans läppar går intet ord som andas
ånger, men intet heller som andas
tillförsikt. Han dör som det höves en
stoiker utan fruktan och utan hopp.
Dessa båda dikter sammanfatta två olika
världsåskådningar, som båda behärskat
och alltjämt fortfara att behärska
människornas sinnen.
Redan det anförda visar, hurusom
Villon gör sig själv till medelpunkt i
sin diktning. Det är detta som givit
honom namn av Frankrikes förste
moderne skald. Förebilder ha väl icke
alldeles saknats i det förflutna, och en
gammal diktare som Ruteboeuf, vilken levde
på Ludvig den heliges och hans son
Filip III:s dagar, har icke tvekat att
giva sin dikt en. mer personlig stämning
genom att bjuda läsaren in till sin icke
alltför lyckliga familjehärd. Men i
regel höll, som jag sagt på tal om Charles
d’Orléans, medeltidsdiktaren sin egen
personlighet sä mycket som möjligt i
skymundan, och hans konst var ett
förnämt handtverk, men icke en tolkning
av det egna jagets vare sig sorger eller
fröjder. Frangois Villon åter diktar
allenast för att berätta vad han sett och
upplevat, vad han i ängslan eller glädje
känt, vad han lidit och förbrutit. Och
hans sorg bemästrar oss starkare just
genom att den på äkta mänskligt vis är
blandad med löje. »Je riz en pleurs»
-— med dessa ord har han själv givit
oss nyckeln till sitt väsen. Erinra icke
dessa ord förunderligt om vad Fröding
skrivit:
Ja, du ler, din själ är lik min egen,
den vill gråta, men den ler sin gråt.
Villon är allt igenom mänsklig och
personlig i sitt verk. Det är därför som
han trots ett avstånd av mer än fyra
hundra år träder oss så nära. Och det
förklarar kanske ännu en sak. Vad han
har givit i sin diktning försonar vad han
brutit i sitt liv. Och sä stark är
makten av hans geni och av det levande i
hans dikt, att även den, som i likhet
med mig icke på något sätt söker
undanskymma sanningen eller breda en falsk
förskönande dager över hans liv, likväl
slutar med att få honom kär. Han
segrar i ali sin skröplighet över så många,
som med kalla hjärtan och tomma
sinnen vandrat dygdens snörrätaste vägar.
Utom allt vad hans diktning ger oss
av musik och stämning och hans liv
av personliga inblickar i ett mörkt och
stormigt brytningsskede, inpräntar han
sålunda i oss till sist den gamla och
alltid glömda sanningen, att varje
människa har rätt att dömas efter en högre
måttstock än enbart de yttre gärningarnas.
Och nu lämnar jag ordet åt Mäster
Frangois själv.
639
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
