Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Dikter av François Villon. Översättning av Albert Ehrensvärd - Ur det lilla testamentet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dikter av Fr ang oi s Villon
Ur det lilla testamentet.
Det var då julens tid var nära
och örat fylls av stormars brus,
och vargar blott av vind sig nära,
och alla skynda till sitt hus
att rundt kring brasans glöd sig tränga.
Då var det längtan mig betog
att dessa hårda fjättrar spränga,
i vilka kärleken mig slog.
Vad kunde jag väl annat göra,
då dag från dag jag henne såg
mitt liv föröda och förstöra
och dock ej ge åt mig sin håg?
Jag därför hos er, Gudar, klagar,
som vården unga hjärtans glöd:
Må hämnden drabba hennes dagar,
och lindren I mitt hjärtas nöd!
Ty hon, vars blick har mig bedårat,
emot mig grym och trolös var
och har till döds mitt hjärta sårat
och nya kval i redskap har.
Jag vet ej varuti jag felat,
men då hon ej min klagan hör
och varje band hon bryta velat,
att flykta jag mig redo gör.
Då nu jag far och ej jag anar
den stund, då åter jag är här,
— ty döden städse på oss spanar,
och bräcklig tingest mänskan är,
och ovisst såsom kort är livet
och graven är vår resas slut —
jag punkt för punkt vill hava skrivet
mitt testamente dessförut.
Alltså: Uti Gud Faders namn,
i Sonens, Andens och Marias,
Guds Moders, i vars öppna famn
envar från dödens makt befrias,
först mina tält och fanors fång
som ock det rykte som var mitt
jag lämnar åt Guillaume Villon,
och till hans lov det bruse fritt.
Item åt henne, vilken har,
som nyss jag sagt, så hårdt mig prövat,
och som har i min ungdoms dar
ali fröjd, ali glädje mig berövat,
jag önskar rikt infattat giva
mitt hjärta dödt och blekt och kallt;
ty hennes verk var detta allt —
må Herren nådig henne bliva!
När så jag skrev och präntade,
allena i mitt tysta bo,
klang klockan till och klämtade
uti Sorbonne i kvällens ro,
ty den, när uret nio slår,
förkunnar ängelns frälsningsbud.
Jag hejdar mig, och tanken går
med hjärtats tysta bön till Gud.
Och i min själ föll stilla fred,
och stilla fred föll över huset — —
min penna över pappert gled
på nytt, men se! mitt bläck var fruset,
och ljuset hade re’n blåst ut,
och ingen eld stod mer att finna.
Så fanns ej annan råd till slut
än väl ombonad bädden hinna.
Så skrivet som härovan står
av den beryktade Villon,
som fikon ej och dadlar får
men som en stång är svart och lång.
Han sina vänner lämnat har
allt vad tills nu han haft om händer
och blott en fattig slant har kvar,
som säkert länge han ej vänder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
