Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Dikter av François Villon. Översättning av Albert Ehrensvärd - Ur det stora testamentet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dikter av Francois Villon
Ur det stora testamentet.
(Le grand Testament.)
Mitt trettionde år jag hunnit,
och skammens bottensats jag tömt.
Min ungdoms dårskap halvt försvunnit,
och halvt den ännu kvar sig glömt.
Trots att, Thibeault av Auxigny,
mitt liv du bragt i sorg och fara —
för andra må du biskop vara,
min biskop skall du aldrig bli.
Ej inför Gud och ej på jorden
du på min lydnad äger krav.
Jag är din tjänare ej vorden
och ej din hynda eller slav.
En sommar lång evinnerlig
med bröd och vatten du mig födde
och svalt mig medan du dig gödde —
dig vare Gud, som du var mig!
Och nu man klander mig beskär
för att jag honom har förbannat.
Jag svarar lugnt: jag vet ej annat
än att jag sagt vad sanning är.
Jag säger ju ej något värre:
Om jag hans godhet har fått röna,
må Jesus, Paradisets herre,
hans själ med samma mått belöna.
Var han mer hård, när i hans vård
jag satt, än ord kan återgiva,
må Gud mot honom lika hård
i evigheten också bliva!
Och om man mig erinrar nu
att man skall också för sin ovän bedja,
med Deus Laudem och värs sju1
är jag beredd att honom glädja.
Då nu jag sjuk oeh svag mig känner,
— och dock mer arm jag är än sjuk —
vill jag så länge än, I vänner,
jag äger fullt förståndets bruk
1 »Må han snart dö och hans
biskopsdöme tagas från honom».
41 — Ord och Bild, Jo:e årg.
— det lilla Gud mig velat giva —
och förrän jag skall hädanskilja,
till efterlevnad sam manskri va
min yttersta och sista vilja.
Upprättat anno sextioett,
det samma år den gode kungen
ur fängelset, där nödd och tvungen
jag dvaldes, hade fri mig gett.
Så länge detta hjärta slår,
skall jag med rört och ödmjukt sinne
välsigna honom och hans minne —
god gärnings hågkomst ej förgår!
Ack, efter tårar utan tal
och ängslans suckar och bekymmer
och lidande och sorg och kval
på hemlös stig, när kvällen skymmer,
har sist den nöd, min själ förtärde,
den vånda, vari jag försmalt,
mitt öga öppnat mer än allt
som Aristoteles mig lärde.
Hur länge än min vandring varat,
där artn jag drev från dörr till dörr,
sist Gud för mig sig uppenbarat
liksom på väg till Emaus förr.
Han ledde den, som hemlös färdats,
till stad,2 som skänkte hopp och hem —
hur stor vår synd, Gud hatar dem
allena, som i synd förhärdats.
Jag syndat svårt, jag väl det vet,
men Gud vill ej att syndarn dör,
men att han ångrar sig och hör
hans ord och bud i ödmjukhet.
Om syndarn blott i synd ej dör,
med misskund Gud oss arma ser,
och om vårt samvete oss rör,
han tillgift i sin nåd oss ger.
Om nästans nöd den halp min död,
och vardt till andras värn och väl,
mitt usla liv som gärd jag bjöd,
så sant Gud hjälpe huldt min själ,
2 Moulins, Hertigens av Bourbon,
residensstad. — Familjen Bourbons valspråk var
Espé-rance.
I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
