Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Dikter av François Villon. Översättning av Albert Ehrensvärd - Anmärkningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Anmärk n inga r
Det torde vara nödvändigt att ge några
närmare förklaringar till åtskilliga av de
översättningar av Villon, som här ha offentliggjorts.
Det lilla testamentet har 40 strofer. Av
dessa ha här återgivits allenast följande,
nämligen 2, 3, 5, 8—10, 35, 39 och 40.
Starkt förkortad är inledningen, som
handlar om Villons olyckliga kärlek — jag har
redan berört att denna har ett visst tycke av
konstpoesi och har samma fel som denna
diktart i allmänhet eller att lida av
återupprep-ningar. Av det egentliga testamentet har
endast de första stroferna 9 och 10 eller i den
svenska översättningen 5 och 6 medtagits. Både
här och i det stora testamentet har jag — med
nyssnämnda undantag — förbigått allt det som
givit dessa dikter deras namn. Väl går
härigenom mycket av Villons kvickhet och vad det
stora testamentet angår även i andra
avseenden värdefulla partier förlorade, men i dessa
delar bli hans dikter som oftast njutbara endast
genom tröttande kommentarer. Hans
anspelningar å dåtida personer ha ofta ett enbart
kulturhistoriskt intresse. Av slutstroferna i det
lilla testamentet har jag uteslutit några för övrigt
kvicka utfall mot den skolastiska lärdomen.
Det stora testamentet räknar ej mindre än
173 åttaradiga strofer. Av dessa ha här
återgivits 32 eller stroferna 1—41, 10—14, 16, 22—26,
29—41 samt 148 —151.
Det har varit mitt syfte att medtaga så
mycket som möjligt av vad dikten äger av
intresse för alla tider, men utesluta vad som så att
säga endast har en parisisk lokalfärg från år
1461. För att kunna till en helhet sammanföra
de båda olika partier i dikten, där dödsmotivet
återkommer, har emellertid åtskilligt måst
offras, som eljest varit väl vardt att återges.
I båda dessa dikter återkommer i var strof
ett och samma rim fyra olika gånger. Jag tror
ej att det är möjligt att i vårt rimfattiga språk
återge denna strofbildning utan att fordringarna
på trohet mot originalet eller språkets skönhet
och versbehandlingens ledighet alltför starkt
eftersättas. Under det jag varit sysselsatt med
detta arbete, har det väl kommit till min
kännedom att en annan svensk Villon-översättare
troget har fasthållit vid originalets versform. Jag
känner för övrigt av denna översättning endast
en enda i tidningarna återgiven strof.
Jag har i stället sökt ge Villons
strofbildning så stor omväxling som möjligt dels genom
1 De två sista raderna i strof 4 ha dock
överflyttats från den uteslutna strof 6.
att som han fritt variera manliga och kvinnliga
rim. dels ock genom att omkasta rimmen. Detta
har enligt min mening varit nödvändigt för att
undvika en eljest tröttande enformighet. —
Till det stora testamentet höra ytterligare
21 i detsamma inryckta ballader eller rondeauer,
av vilka här ha återgivits 6.
En ballad borde som bekant sluta med ett
s. k. envoi, innehållande en hyllning till en
»prins» (egentligen en akademi), en regel som
dock t. o. m. en så sträng konstdiktare som
Charles d’Orle’ans långt ifrån alltid iakttog.
Jag har emellertid merendels uteslutit Villons
»envoi», då dessa ofta nog synas mig ganska
svaga och blott äro ägnade att bryta diktens
stämning.
Balladen om Franc-Gonthier torde tarva
en särskild förklaring. Intet är nytt under
solen, och redan medeltiden hade herdedikter,
som förhärligade ett enkelt och tarvligt landtliv.
Det är häremot Villon vänder sig i denna
muntra men just ej av någon särskilt upphöjd
världsåskådning präglade ballad. —
De två övriga dikterna ha ej något att göra
vare sig med det stora eller med det lilla
testamentet. Några ord torde böra sägas om den
dikt, som går under namn av sångartävlingen
i Blois.
Det var bruk under medeltiden att
uppmana skalder till tävlan, därvid de två första
raderna på förhand tillkännagåvos med
skyldighet för de tävlande att rimma vidare på dessa.
Det var således en sorts »bouts rimés».
Ämnet borde ansluta sig till de uppgivna raderna
och således, som i den nu åsyftade dikten,
upptaga idel motsägelser — jag dör av törst
tätt invid källan etc. I Charles d’Orléans
litterära kvarlåtenskap finnas ett flertal dikter,
hop-skrivna till detta motiv utan att man rätt vet
om de äro av honom eller av hans
skaldevänner. Det har lyckats Villon att av detta ganska
barnsliga tidsfördriv skapa en dikt, däri han
inlägger något av sitt eget på motsatser rika
liv och väsen. Dock återfinnas även hos
honom flera sådana meningslösheter, vartill genren
frestade. För att kunna skapa något verkligt
helt av denna dikt har jag måst förfara ganska
godtyckligt med den. Jag har nämligen
uteslutit strof 3 och förkortat de båda återstående
stroferna med var sin rad, och vidare till dessa
— med uteslutande av för oss onjutbara rader —
överflyttat vissa partier av den tredje strofen,
samt slutligen på fri hand tillagt en rad i
originalets anda (»Och i allt liv jag ser
förgängelse och död»).
648
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
