Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - En apokalyptisk komedi. Av August Brunius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
A ti gu s t Brunius
icke röra sig i alltför rosenrasande takt,
här trivas ännu de gamla kulturformerna,
här är andan alltjämt den samma.
Man gav denna afton, utom Tagores
lyriska stämningsstycke »Postkontoret», ett
danskt verk som på en gång illustrerade
och bröt sig mot denna lugna borgerliga
danskhet som är sig lik genom alla
tidens omskiftelser. Jag vet icke om
Heibergs »En Sjæl efter Döden» säger en enda
svensk något — framkallar minnen av
något sett eller läst. De flesta skulle väl
vid namnet Heiberg tänka på den elake
moderne norrmannen och rannsaka sitt
minne efter någon reminiscens av det
mest norsk-norska i nutiden. Men det är
i stället fråga om Johan Ludvig Heiberg,
som också var en stor och mäktig man,
men som lever i en senare generations
föreställning huvudsakligen som make till
Johanne Luise Heiberg. Något mera var
han väl ändå? Jo, en kritiker av den
sorten som skipade estetiska lagar, som
klassificerade och dömde och fördömde till
höger och vänster, den mannen som tog
en smula hårdt på Oehlenschläger och
förföljde den fåfänge och retlige Andersen
med sina sarkasmer. Ju mera man tänker
på honom desto overkligare tyckes han,
desto längre bort i en idyllisk tids
dimslöja glider han undan. Och han är ju
också den danska vaudevillens mästare,
samtidig med Hostrup men knappt sä levande
som denne. Vi gjorde härom året ett
experiment på Intima Teatern med hans
vaudevill »Nej», — men nej, det lyckades
inte! Blanche kunna vi ännu njuta i Sverige,
Hostrup likaså, då han spelas av geniala
danska skådespelare, men Heiberg lät för
blidt beskedlig Han var säkert finare än
Blanche, men man senterar nu mera det
burleska än det fina i en så ålderdomlig
tidsram som det danska sångstycket förlänar.
Men det var icke kritikern, icke heller
idyllikern, icke heller maken till den alla
förtrollande Johanne Luise jag denna afton
fick se. Det var en helt annan gestalt:
tidens domare, ideens kämpe, den flacka
försumpade Borgerlighetens bistre risare.
Scenerna gledo lörbi i sitt barnsligt
fantastiska tåg — Kyrkogården, Himlen,
Elysium, Helvetet. Tidsfärgen var
understruken i det rent sceniska: den troskyldigt
enkla dekorationsramen, den instuckna
musiken, som förde tanken på vaudevill-
formen, Borgarsjälens kostym där han i
galoscher och bomullsparaply traskar
igenom de översinnliga orterna för att
någonstans finna en hamn och ett husrum —
allt var anlagt på att hålla i minnet det
trånga samhällsliv, den banalt idylliska
livston som ljuder över till oss från
1840-talet. Och dock — denna apokalyptiska
komedi, som han kallat sitt verk, är icke
tidsbunden, den rycker sig på varje punkt
loss ur det aktuella för att med ett
världs-klokt leende men i det djupaste sedliga
allvar taga en kosmisk överblick över
människolivet. Där ljödo tonfall som från
Heine i hans argaste lynne, som från
mystikern Browning då han skådar djupast,
som från Ibsen då hans moralism tar
de djärvaste sprången. En lyrisk-satirisk
bok skriven för att läsas, men dock
levande dramatisk, roande, gripande,
väckande genom klarheten i formen och
äktheten i den intellektualism som spelar här
över alla livets företeelser.
Det är Poul Reumert som har äran av
att ha till full aktualitet återuppväckt detta
lilla mästerverk, som kan sägas inleda den
moderna nordiska idédikten, Ibsens och
Viktor Rydbergs. Och Dagmartheatret ger
med finhet och humoristisk verve dess
sceniska form: Thorkild Roose är
Mefistofeles, Poul Reumert Skådespelaren,
Johannes Meyer Själen. Och den trofasta
danska publiken fyller kväll efter kväll
salongen för att se detta gamla stycke, som
icke är tänkt för scenen och som fäller
de vassaste ord om den borgerliga reela
tillvaron.
II.
Men det är också blomman av sin
författares diktning. Man är i Danmark ense
om att knappt något av Heibergs
produktion håller sig så levande och förtjänar
att leva som den apokalyptiska komedin.
Hans kritik hade knappt nått sin fulla
maktställning, förrän den började förtorka.
Hans dramatiska och lyriska diktning har
ännu sitt behag, men det är i de bästa
verken på sin höjd en doft av pressade
blomster. Den lilla dramatiska diktcykeln
»De nygifte», som utgavs i samma samling
som »En Sjæl efter Döden» 1840, har den
märkligheten att förena en mystisk
grundstämning med en ren och osmyckad
vardagston. Det är något för-björnsonskt
658
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
