Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Ur romantikens konstlära. Av Ragnar Josephson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ragnar Josephson
verad oberördhet, städat, utan vildhet,
men dock helst vara befriat från
människor och människors verk. Det skall
icke äga något temperament eller utlösa
någon starkare känsla hos åskådaren,
blott försätta honom i ett allmänt tillstånd
av välbehag. Därför bör man inte
framställa något stötande eller störande i
naturen, som kunde rubba sinnets
jämnvikt.
Det är mot bakgrunden av detta
starkt auktoriserade program för en
älskvärd, idyllisk och intetsägande
landskapskonst som romantikens teoretiska insats
bör ses. Bland teoretikerna är det främst
Tieck och bröderna Schlegel, bland
målarna Runge och Friedrich, som vid
sekelskiftet och under 1800-talets första
år predika ett nytt naturevangelium,
med landskapskonsten som dess heligaste
vittnesbörd. Oanade möjligheter av djup
och känsla synas öppnade för de
hänförda förkunnarna, och den hittills
förbisedda, halvt föraktade
landskapsmålningen blir en angelägenhet av högsta
betydelse, icke blott den konstnärliga
driftens, men det mänskliga själslivets
största och innerligaste uttryck.
Denna konströrelse bottnar i en ny
världsåskådning, den som sedermera av
Schelling gestaltades som filosofiskt
system. Hur den vuxit fram därur kan
här icke följas. Men ett par exempel
skola söka belysa några ledande
synpunkter i denna revolutionerande
konstuppfattning.
Tieck är en av dem, som bäst
angivit den nya synen. Han låter en
gång en konstnär på sina strövtåg
stöta på en klar vattenspegel, där
ett landskap speglas med färger,
skuggor och dagrar; när han på detta sätt
får se landskapet frigjort och överfört
till bild, blir det uppenbart för honom,
att den skenbart livlösa naturen dock
vore något för sig helt och fulländat,
som borde bliva konstens mål att
framställa. Av psykologiskt intresse är denna
iakttagelse, att det behövdes den matta
spegelbilden av naturen, icke naturen
själv, för att väcka den slumrande
naturkänslan.
En annan gång upptager Tieck
problemet, om icke naturföreteelserna kunna
likaväl som människogestalterna tolka en
stor konstnärlig idé. Han utgår från
Michelangelos Yttersta Dom, där
människokroppar skapa stämningar, och
undersöker om ej naturlivet kan framalstra
något liknande. Han målar upp de
evigt flytande vattnen, det
oöverskådliga havet, de upptornade klipporna,
himlen med sin härskara av ilande moln;
örnar flyga ur sina nästen, och stormen
hörs som ett avlägset dån över havet.
Världen synes oss kämpa med alla
sina krafter, ingen del är stillastående
och obesjälad. Naturen står i upprätt
majestät framför oss, vi se icke på någon
enskild blomma, på något enskilt träd,
vi se världens krafter mäktigt
uppenbara sig, allt blir till en stor bild, en
hemlighetsfull allegori.
Här uppfattas sålunda
naturföreteelserna själva som stora symboler för
mänskligt själstillstånd, och ingen
människoskildring kan intensivare giva uttryck
däråt.
Om Tieck sålunda söker visa, hur
högt landskapskonsten över huvud kan
syfta, har hans landsman och själsfrände
A. W. Schlegel mera direkt gått in på
en analys av själva konsten. Han håller
sig förnämligast till romantikens stora
idoler, Claude Lorrain och Ruysdael,
även vår Fahlcrantz’ utkorade mästare,
och i sin skildring av dem blottar han
något av tidens finaste känslighet. Hos
Claude betager honom de lysande, milda
färgerna, den rena glansen, övergjuten
av morgonens andedräkt; hela luften är
medmålad, intet föremål står naket, allt
4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
