Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Ur romantikens konstlära. Av Ragnar Josephson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ragnar Josephson
helhet. Liksom hos Goethe sättes även
här landskapskonsten långt under
historiemålning. Men genom hänvisningen på
musiken och talet om känslolivets
samband med landskapskonsten framträder
dock hos Silfverstolpe en dragning mot
den romantiska teorien.
Samma trevande mot det romantiska
uppfattningssättet visa andra kritiker
vid denna tid. Sålunda när
akademiutställningen av 1813 bedöms detta år
i kalendern Klytia, är det framför annat
naturtrohetsidealet som är förhärskande.
Cederholm beröms för sina »vackra vyer,
alla efter naturen», och betecknande
nog beklagar man att han ej mer
använder sig av staffagefigurer — ett av
romantiken förkastat konstnärligt medel.
Visserligen uppskattas starkt ett
Fahl-crantz’kt vattenfall med ord sådana som
dessa: »Hur mycken kraft och storhet
herrskar ej i detta landskap! Man
tycker sig se huru strömmen störtande
nedrasar under ett evigt, oafbrutet lopp,
trotsande klippan, som förgäfves emot
honom uppreser sina murar. Och
hvilken harmoni i det hela!» Detta utbrott
visar bedömarens tillfredsställelse med
det vilda romantiska natursceneriet, men
tavlan uppskattas tydligen framförallt
därför, att detta motiv så naturtroget
som möjligt avbildats.
Vid denna tid, år 1815, gav
emellertid Hammarskiöld en äkt-romantisk
tolkning åt en svensk landskapskonst,
nämligen Fahlcrantz’. leke nöjd med
att endast betrakta den som
naturavbil-dande, finner han här naturen sedd som
»den af en himmelsk ande måste
betraktas». Med några sedermera starkt
förhånade ord beskriver han hur han i
denna konst tycker sig höra »den
Zum-zuma, eller den himmelska melodi, som,
enligt orientalernas begrepp, genombäfvar
Konstnärens själ under det han
compo-nerar».
Med dessa alltför krystade ord inför
emellertid Hammarskiöld en ny slags
känslighet inför landskapskonsten; dess
förtjänst ligger icke så mycket i själva
avbildandet av verkligheten men mer i
det själstillstånd, som det förmår
framkalla hos åskådaren, och som antages
hava varit konstnärens vid skapandet.
Som vi märka har den tyska
uppfattningen av landskapskonsten därmed fått
sin första företrädare i Sverige.
I sin fortsatta kritiska verksamhet
bibehåller Hammarskiöld detta
betraktelsesätt. När han exempelvis
recenserar akademiutställningen 1816,
framhåller han att en stor landskapsmålare
kan »uppfatta enheten af det stora
mäktiga lif, som genomtränger hela naturen,
och gör, att sjelfwa stenen icke
egentligen är en död kropp». Det beror på
betraktarens »inre wärme», hur naturen
uppfattas.
Däremot gav aldrig Hammarskiöld
uttryck åt tanken, att landskapskonsten
stod över den övriga konstalstringen,
eller att den skulle bliva det nya
seklets konstform. I sin konsthistoria, där
han haft tillfälle att urgera dylika
synpunkter, förekommer intet av detta, som
även givetvis var honom med hans
dragning åt det klassicistiska främmande.
Men i likhet med sina tyska mönster
framför han Ruysdael och Claude Lorrain
som de största, dock ärligt
bekännande att han blott känner dem genom
kopior.
I samklang därmed kan
Hammarskiöld ej gilla den av Wennberg
framförda anmärkningen, att olika trädslag
skola kunna identifieras i framställningen.
En landskapsmålning skall ej vara
»arbetad som en planche uti Swensk
Botanik så att man genast skall kunna
skilja t. ex. Salix pentandra ifrån Salix
viminalis». Med detta lilla utfall visar
han sin släktskap med den tyska land-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
