Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Molière. Till det trehundrade årsminnet av hans födelse. Av Kjell R. G. Strömberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kje li R. G. Strömberg
Pal ais Royal-teaterns scen på Moliéres tid.
Efter kopparstick av Abr. Bosse.
mening, men faktum är, att Moliére
numera även bland molièrister av facket
anses vara upphovsman till en hel rad
goda komedier och rena farser. Härvid
plägar starkt understrykas, att den gräns,
som gemenligen drages mellan dessa
båda genrer, för Moliéres del måste
anses ganska flytande. I varje fall menar
man sig ha fastslagit, att det gamla
mustiga galliska farslynnet gör sig
betydligt starkare gällande än den
mångomtalade tragiska inspirationen även i
mästarens »litteräraste», mest
»terenti-anska» komedier.
Nu är det visserligen icke blott i
Sverige som Moliére behandlas så
respektfullt illa. Misshandeln började i
hans hemland redan i slutet på
1700-talet, då den nyupptäckte Shakspere höll
på att slå ut de inhemska klassikerna
i allmänhetens, n. b. den litterära
allmänhetens intresse och den populära
smaken över huvud taget var på väg
mot ett mera romantiskt och framförallt
sentimentalt ideal. Tragedien var tabu;
den vågade man ännu icke göra våld
på, och de små friheter, som en Voltaire
tillät sig med genren, kändes i längden
för små — det var att lappa en
gammal klut med nytt kläde, och det
oskyldiga lilla bedrägeriet genomskådades,
dock icke i högre grad än att Victor
Hugo, den romantiske Messias, när han
äntligen kom, i allt väsentligt förblev
dennes läraktige elev och fullkomnare,
medan han trodde sig vara den
engelske mästarens. Men med Moliére var
det en annan sak; honom kunde man
frisera om efter behag, efter det
romantiska modet, och han lånade sig
förbluffande villigt åt proceduren.
Tidsandan var upplagd för stort patos, och
lyckades man icke komma därhän, nöjde
man sig gärna med en sentimental effekt.
Men den kärva, hårda komiken, det
obarmhärtiga och illusionslösa skrattet,
förnuftets reaktion mot en oförnuftig
värld, passade icke den generation av
34
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
