Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Molière. Till det trehundrade årsminnet av hans födelse. Av Kjell R. G. Strömberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
M olier e
av att först ha rivit sönder de
konventionella slöjorna och uppenbarat vad
man nu betraktar som Moliéres verkliga
ansikte. Det är icke så snarvackert, men
det är desto mer uttrycksfullt. Det är
ett ansikte, som vi tycka oss ha sett
förut, hos en annan vieux Francais de
France — mäster Frangois Rabelais.
Men mäster Frangois är bördig från
Touraine, och hans verk doftar röd druva
och svart mull, men också något av
naturalia; Moliére är Parisbarn, och hans
verk har i mångt och mycket bevarat
Parisgatans speciella odör — Agnes’
stulna »band» och lavemangssprutorna för
den sjuke Argan ej till förglömmandes i
detta sammanhang. Det kan rent av
sägas ha uppstått i grodd på denna gata,
där de populära rolighetsmakarna från
Hotel de Bourgogne, en Gros-Guillaume,
en Gaultier Garguille, en Turlupin och
deras konkurrenter från Marais-teatern
icke drogo sig för att uppträda inför allt
folket under bar himmel, när vädret var
vackert. På själva Pont-Neuf gjorde
Ta-barin, efter vilken en bekant danslokal
i Montmartre bär namn, sina konster,
och på Saint-Germains torg hade pappa
Poquelin reserverad plats, när där
spelades teater — liksom han ofta torde ha
haft fri entré till själva Hotel de
Bourgogne för sig och sin familj i egenskap
av kollega till åldermannen, också han
tapissier du roi, i Confrérie de la Passion,
som ägde teatern. Överallt spelades
fars under den unge Poquelins uppväxtår,
ute och inne, ja i själva Louvre, där
han själv med tiden skulle få dela lokal
med den italienske mästaren i genren,
Scaramouche, som upprätthöll
commedia dell’arte-traditionerna från Flaminio
Scalus dagar i Paris. Det är med dessa
mer eller mindre berömda farsörer, som
vanligen själva skrevo eller snarare
improviserade sina roller, som Moliére
närmast jämföres och tar upp tävlan, när
Le Tartuffe. Kopparstick
e f t er F. Boucher.
han själv debuterar som skådespelare
och författare, och ännu sedan han fått
Tartuffe lössläppt, är den allmänna
meningen att han huvudsakligen lyckats
som farsor.
Vi äro böjda att betrakta en sådan
kritik som orättvis, men med orätt.
Förgäves sökte Boileau föra sin
framgångsrike vän på »bättre» vägar; Moliére, som
bäst visste vad han förmådde och
framför allt var han hade sin publik, fortfor
att ställa denna till lags och därmed
även sin höge beskyddare, av vars
tjänster han var helt och hållet beroende,
sedan han skaffat sig mäktiga fiender
på halsen, och som delade den folkliga
smaken för drastiskt skämt i gammal
god, gallisk anda. När Moliére slog sitt
första stora slag med Les prècieuses
ridi-cules, hade han ingen aning om att han
skapat en modern sedekomedi; stycket
är helt enkelt en fars, men med aktuellt
ämne. Vi känna i detalj de förklädda
41
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
