Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Snoilsky och åttiotalet. Ur en brevväxling med C. D. af Wirsén. Av Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Snoilsky och åttiotalet
och fåglarna i skaldens stora samling från
dessa år bevisa det.
Betecknande blir då även ett
samtidigt uttalande om hans ändrade syn på en
skald som Heine, vilken — man kan lätt
föreställa sig det — i den unge Snoilsky
en gång hade funnit en bland sina
otaliga eldtillbedjare. Nu skriver han:
Jag har läst om Das Buch der Lieder
förlidet år (1880) — snillet återfann jag där
men icke så den gamla resonansbotten hos mig
själv. I kvickheten såg jag nu själlös blasfemi
och i den »smärta» han afficherar, ingenting
annat än grimace. Jag tror ej mera på
uppriktigheten hos de Heineska kärleksgudarne,
de må gråta hur mycket de vilja och slita sitt
gyllene hår — alltsammans är ändock bara
pajazzo manér. — — De förfärliga dikterna i
Romanzero, ackompagnerade av rent fysisk
tandagnisslan, äro väl uppriktiga och gå genom
märg och ben, men samma intryck kan ju en
spetelsk frambringa. Det är ohyggligt att se
den ursprungliga gudalyran förvandlad till en
Lazarus-klapper.
Vid denna tid hade Wirsén i
Posttidningen påbörjat sin kritiska verksamhet
och därmed det fälttåg mot den
upp-seglande litterära och filosofiska
naturalismen, som snart skulle inbringa honom
så mycken fiendskap och så många
invektiv. Vill man se hur Snoilsky ställer
sig därtill dessa år i 80-talets början?
I febr. 1881 skriver han från Florens
ett särskilt brev till Wirsén för att tacka
honom och lyckönska »först Sverige,
som i dig äger en så vältalig målsman
för allt som är högt, ädelt och sant»,
vidare Posttidningen, som bör bli
»otroligt eftersökt», och slutligen läsarna.
Jag har njutit av den välförtjänta
upptuktelse du bestått tit. Zethræus, jag har hänförts
av din fina skildring av Hoffmann, din
genomförda kritik av Drachmann, med ett ord, du
märker att allt detta varit mig för starkt för
att jag kunde avvakta ditt brev och först då
tacka dig —• — Dessa rader hava tillkommit
endast såsom en tack till min vän för allt vad
han skänkt mig genom dessa mästerliga artiklar.
Det fälttåg du inlett mot allt osunt och osant
inom dagens litteratur på såväl det estetiska
som det andliga området finner hos mig den
innerligaste anklang. Du finner det rätta ordet
för vad jag mer och mer känner:
nödvändigheten av en fast andlig hållpunkt, haltlösheten
hos den materialistiska riktningen. Jag är fullt
övertygad att din fortsatta verksamhet skall
utöva en genomgripande inverkan på mångens
åskådningssätt av det evigt sanna, till fromma
för en renad och bättre litteratur.
Man drar ovillkorligen på mun när
man tänker sig vad Snoilskys radikale
beundrare, Georg Brandes och många
andra, skulle ha sagt om denna hållning
till C. D. W:s kritik.
I december 81 heter det:
Om du visste vilken efterlängtad njutning
Posttidningssändningarna äro för oss här nere
i södern — — Dina egna artiklar t. ex.
—-huru vi längta efter deml Det sista vi sett av
dig var den lika dräpande som befogade
upptuktelsen av Kielland. Jag har ej läst något
av denna nya moderna storhet och lär svårligen
göra det hädanefter.
Och i januari 1882 — Wirsén hade
då recenserat Ibsens »Gengangere» ■—
skriver Snoilsky om detta stycke, att
det på honom »gjort ett skakande men,
som du nog förstår, allt annat än
angenämt intryck». Snoilsky hade därom
haft ett meningsutbyte per brev med
Oscar II och, heter det nu till Wirsén,
fäst kungens uppmärksamhet
på den makt dylika alster utöva över
sinnena och den samhällsupplösande roll den
moderna ultra-realismen torde vara kallad att spela
även i vårt, ännu jämförelsevis mindre berörda
land. Jag sade att partiet nu först skulle få
riktig vind i seglen sedan det kan inskriva
Ibsens lysande namn på sin fana. Jag tillade,
att Sverige vore lyckligt att äga en, som kunde
försvara idealerna, och det är du. Du skall
kämpa som en man att avhålla barbarerna från
tröskeln till den svenska diktens ännu ej
oskärade helgedom, ty du ensam bland våra
offentliga stämmor äger de nödiga förutsättningarna
genom hos ingen annan uppnådd förening av
hög bildning, brinnande övertygelse och
överlägsen skriftställartalang. Så yttrade jag mig,
och att jag där ej sagt ett ord för mycket, därpå
vill jag leva och dö.
47
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
