Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Från Stockholms musikliv. Av Albert Spitzer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms musikliv
Av Albert Spitzer
*–/<?EN SOM vill söka att i kort-
f / \ het redogöra för vad som på
/ I tonkonstens område tilldragit sig
under säsongens första månader
ser sig ställd inför ett överflöd på
material, sådant att även en sammanträngd
översikt, som framför allt syftar att
framhäva det väsentligaste, erbjuder svårigheter.
Ja, vårt musikliv lider av — för mycken
musik. Stockholm är ej tillräckligt stort
att i längden bära upp ett konsertväsen i
denna skala. Publiken räcker ej till, dess
intresse splittras, samtidigt som smaken
förflackas. Invasionen av utländska
storheter är ej enbart av godo, man blir
bortskämd och vill snart ej höra andra än
»världsberömdheter». Personen, den
utförande, blir huvudsak, det utförda bisak.
Stjärndyrkan breder sig till förfång för det
verkliga musikintresset. Våra egna
utövande konstnärer, bland dem många goda,
ja, förträffliga, allvarligt strävande
förmågor, kämpa en nästan hopplös kamp för
att över huvud göra sig hörda. Det torde
dock ej kunna bestridas att ett sunt svenskt
musikliv i främsta rummet måste vila på
inhemska krafter och att detta är det mål,
till vilket vi böra syfta. Om än vår n. v.
musikkulturella ståndpunkt är långt från
glädjande, ha vi dock ingen anledning att
misströsta. I våra stående
konsertinstitutioner, i deras år efter år fortlöpande
verksamhet ha vi en god grund att bygga på,
och i den mån vi lära oss taga vara på
och uppskatta vad vi äga både av
producerande och reproducerande musiker, skola
vi med allt större fog kunna tala om vårt
musikliv.
Konsertföreningen började sitt spelår
under en rekonstruerad styrelse och under
förhållanden väsentligen olika mot dem
som under det förra voro rådande. Den
nya styrelsen har anförtrott den konstnär-
liga ledningen åt den med rätta
uppskattade förste dirigenten, och de som i prof.
Schnéevoigt se en åtminstone f. n. omistlig
kraft kunna endast glädjas åt denna
anordning. Man har nu såväl för orkesterns som
dess ledares del förnimmelsen av större
arbetsglädje och arbetsro. Om vid de
första konserterna vissa ojämnheter och
osäkerheter i den ännu ej riktigt upp- och
samarbetade orkestern framträdde, var detta
något som snart försvann. Man skulle
dock önska att vid sidan av hr S. en
andra dirigent, naturligtvis helst en svensk,
fast anställdes, då det nu tillämpade
systemet med ständigt nya vikarier för den
ordinarie kapellmästaren (intill skrivande stund
fyra!) i längden måste visa sig ohållbart.
Hos en svenskfödd orkesterledare ville man
även gärna förutsätta ett större intresse för
äldre svensk musik än det prof. S.
ådagalagt. Tor Aulin framförde på sin tid en
hel del verk av Berwald, Norman och
Söderman, som sedan dess legat ospelade
och som vi varken ha råd eller rätt att
överlämna åt glömskan. Med längtan
motses en repris av Berwalds ess
dursymfoni, som upptogs av hr Stenhammar
för två år sedan och då efter bortåt 20 års
vila! Emil Sjögrens av Aulin förträffligt
orkestrerade, men ej på länge spelade svit
På vandring förtjänar även att
ihågkommas. — Säsongens alltigenom svenska
inledningsprogram med namnen Söderman,
Berwald, O. Lindberg och Alfvén var
åtminstone en vacker gest, måtte det också
innebära ett gott omen, ej minst för vår
äldre musik! Av nyare svenska verk ha
återupptagits O Lindbergs målande,
folk-tonsmättade, men i sin genomgående
moll-stämning onekligen något enformiga Från
de stora skogarna, K. Atterbergs
ungdoms-friska, klangsköna och äktsvenska symfoni
n:r 1, H. M. Melchers Kermesse (efter
Rubens) ett slags flamskt motstycke till
I56
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
