- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioförsta årgången. 1922 /
89

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Betraktelser. Av Anna Lenah Elgström - Blåsippor - Det snälla trollet i den röda stenen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Betraktelser

Av Anna Lenah El g s trö m

Blåsipp or.

Hela vägen är omgiven av blåsippor.

Uppför backarna glimmar det
klarblått i breda flikar, inskurna i det gula
fjolårsgräset.

De likna springor, genom vilka man
ser ned i en underjordisk rymd av
käll-blått ljus.

Jag försäkrar att man blir riktigt yr
i huvudet av dem.

Sedan komma vitsipporna i tusen
vita stjärnor strödda över ett grönt
firmament.

Men jag älskar ändå mest
blåsip-porna för deras glada tapperhets skull,
där de stiga direkt upp ur det gula
gräset. Smutsvita snöflak ligga ännu
kvar bland stammarna djupt inne i
skogen. I dessa gröna och snöiga
hålor, dit ingen kommer, stråla de i
tysthet ut sin skönhet och dö osedda.

De orden beskriva ju många
människors öde, många goda, sköna och stora
människors.

Men då ha de alltid en ton av tragik.

»Dö osedda», de två orden säger
man vemodigt eller hur?

Men är icke den tragiken blott
mänsklig begränsning, mänsklig feghet,
mänsklig otålighet — är icke den
tragiken för liten ?

Den gången min kärastes verk blev
hånat och räknat för intet sade jag mig
helt stilla: Det är dock!

Jag tror att det var de blå
blommorna i snön, vilka lärt mig det —
lärt mig också att det som kan vägas
icke är stort nog, att den, vilken vet
av sin uppoffring, icke offrar så mycket,

och att den, som tänker på vad han
ger, icke ger något värt att taga mot.

De ha svalkat och lugnat mitt heta
sinne likt de blå blickarna från livets
innersta glada hårda djup. Livet
frågar icke på vårt lilla sätt: »Skall min
gåva uppskattas? Skall mitt offer
komma till nytta?»

I lugn obarmhärtighet, i leende
slöseri ger och offrar det blott.

Om de älska mig eller hata mig —
jag är. Om ett verk blir hånat och
räknat för intet eller prisat och vördat
— det är.

Om vi försvinna osedda och ohörda,
min käraste — vi äro.

Ack, det är så lugnt i livets blåa
hjärta.

Det snälla trollet i den
röda stenen.

Jag tänker på en äng strödd av vita
blommor, vilken jag såg i går.

Hemlighetsfullt smeksamt ljuft smög
den sig upp mot skogen i skymningen
som i en tyst omfamning. Den var
inhägnad och avskild frän världen av
dunklet och skogen. Den tycktes
överlämnad åt himlen. Speglad mot dess
mörka strand skimrade den i det lugna
vattnet, utan horisont i det bleka diset.

Jag satt länge vid stranden av den
ofantliga rymden.

Skära och turkosblå strimmor voro
strödda över himlen, likt tusentals små
fina fjädrar.

De bleknade, rymden djupnade till
ett klart nattligt grönblått.

Det var som om det strömmat ned
över ängen och mig en djup, klar ström
av välsignelse, en stilla flod av lycka.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 12:50:38 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1922/0109.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free